Sven-Åke Broman – Till minne

Den 21 april avled min farbror Sven-Åke. Han blev 90 år och två månader gammal. I dag har jag närvarat vid begravningsgudstjänsten i Lammhults kyrka. Inför minnesstunden hade jag nedtecknat några minnen och reflektioner…

Minnesbilder och förebilder

Året är 1931. Vid den här tiden arrenderar familjen Broman gården Påarp i Blidsberg. Bromans har två hästar, tolv kor, ett par suggor och några gödgrisar. Familjen består av Ragnar och Hanna med barnen Greta född 1915, Karl-Gustav 1916, May 1920 och Anna-Lisa 1923.

Den 20 februari kommer en ny familjemedlem till världen. Han får namnet Sven-Åke Runar. Och strax därpå, den 11 november 1932, får han en lillebror – Sigvard Ragnar.
Storasyster Greta berättar i sina Barndomsminnen att mor Hanna inte var så glad att bli med barn igen efter att Sven-Åke föddes. Det var visst lite skämmigt för hon var ju nära 46 år då. Men hennes svärmor Elisabeth hade tröstat henne och sagt:
”Var inte ledsen du, de kan bli till en glädje på din ålderdom”.

 
I mitten av mars 1934 flyttar familjen Broman till Skärvenäs i Tvärred. Ett ställe som i det närmaste kunde betecknas som väglöst land. Här skulle familjen leva som torpare.
Granne med Skärvenäs fanns (eller finns) ett ställe som heter Tålyckan. Där bodde Albert och Amanda med sonen Sven.

Sven på Tålyckan var sinnebilden för människan. Den vänliga, äkta människan. Begåvad. Mångkunnig. Lågmäld. Han brukade jorden. Han kunde sy. Han var konstnärlig. Hans lövsågsalster lär ha varit fantastiska. Sven hade kikare och kunde mycket om naturen. Han hade kamera och förstoringsapparat. Framkallade film och kopierade bilder. När det om somrarna var logdans i grannskapet då var det Sven på Tålyckan som svarade för musiken. Han spelade dragspel.

Jag vet att min far tyckte väldigt mycket om Sven på Tålyckan. Han talade alltid om Sven på ett sätt som i beundran. Sven var 30 år när familjen Broman kom till Skärvenäs. Farsan var 18. Jag har förstått att Sven blev hans förebild. En viktig sådan. Allt det där som Sven kunde och gjorde öppnade nya sinnen. Det blev en sinnevärld av inspiration för den unge, hårt arbetande torparsonen Kalle. Sven var också en kunskapssökare av stora mått.
I den lilla stugan togs ledig tid, främst under höst och vinter, i anspråk för studiecirklar i allehanda ämnen.

På detta följde att min far Karl-Gustav, på egen hand, studerade flera ämnen på Hermods, gick en reklamteckningskurs vid NKI (Noréns Korrespondens-Institut). Han köpte en fiol på postorder från Åhlén och Holm och började lära grunderna i violinspel. Som pensionär byggde han också ett par fioler.

När Sven-Åke och Sigge växer upp fungerar deras 15 år äldre bror Kalle som mentor i det dagliga arbetet. Ja, han blir väl nästan som extrapappa, för det året då Sven-Åke är tio år fyller Kalle 24. Mycket av det som Karl-Gustav lärt och utvecklat i kontakterna med Sven på Tålyckan ges han nu möjlighet att förmedla till sina småbröder.

Förutom att odla, gallra rovor, slå med lie och klyva ved får Sven-Åke och Sigge tidigt inblickar i naturens under, fotografiets magi, konst och musik. Kalle blev en förebild!

Det dröjer några år men snart beger sig Sven-Åke på cykel, med Kalles violin i ryggsäcken, de två milen till Ulricehamn för att ta fiollektioner. Sigvard påbörjar sitt artisteri genom att gestalta landskap och miljöer i Skärvenäs på pannåer och dukar. Kreativiteten har fått fäste. Och kommer att spira. 

När jag själv växer upp blir både Sven-Åke och Sigge förebilder för mig.

Som liten grabb var det ju märkvärdigt att ha en farbror som var polis. Det hände att jag fick höra historier om mord och bränder. Någon som drunknat i ett badkar. Och hur kriminalpolisen letade fotspår och tog fingeravtryck. Ruskiga saker. Men spännande!

Det var också oerhört spännande att lyssna till Sven-Åkes berättelser från FN-tjänst i Gaza och på Cypern. Det var något magiskt med diabilder och projektor. Sven-Åke tog på detta sätt fotografiet till en ny nivå. När lamporna släcktes och projektorn startade blev det nerv i stunden. För de bänkade släktingarna levandegjorde han sina upplevelser och skapade dramatik på ett oförglömligt sätt.
– Att fotografera och berätta har jag tagit efter och det har blivit en del av mig.

Sven-Åke var en flitig fotograf. Han ägde en Hasselblad 1000 F. En kamera som han var omåttligt stolt över. En Hasselbladare blev på det viset en dröm även för mig. Och det blev en 500 C som jag hade några år.

Sedan min far gick bort blev kontakten med Sven-Åke regelbunden. På något vis blev han som en tillförordnad storebror. Jag upplevde det som att han fyllde det tomrum som hans äldre bror lämnat. Han lärde mig att ympa. Han gav mig goda råd i odling. Och vi åkte flera gånger på konsert till sommarladan i Nääs.

Då han ringde till mig öppnade han ofta med samma fras:
– Hej, det är Sven-Åke... ja, Elsy är på Kupan...
När han blev ensam en stund gick tankarna till Tvärred, till mig, och vi hade en liten pratstund. Han var då noga med att berätta det senaste som hänt. På samma sätt som en poliskonstapel avlägger rapport. Noggrant och precist. Till de riktigt stora nyheterna hörde naturligtvis när det blivit tillökning i barnen och barnbarnens familjer.

Det är med stor, ja... för att inte säga oändlig tacksamhet som jag tänker tillbaka på allt det som Sven-Åke varit för mig.
Och den tacksamheten riktar jag också till Elsy. Elsy som under många år i följd var värdinna på ”Slåtter i Skog”. I samband med måltid och kaffe fick slåtterfolket lyssna till Sven-Åkes violinspel. Ett inslag som knöt ihop och förmedlade mycket av det som var hans person. Elsy och Sven-Åke skapade i dessa stunder ro och förankring för alla som var där…

Så återkommer jag till orden från Hannas svärmor; ”...de kan bli till en glädje på din ålderdom…”

Att Hanna verkligen upplevde en glädje över de två sönerna på sin ålders höst är uppenbart. Välartade, goda exempel för sin omgivning. Jag är övertygad om att Hanna alltefter som åren gick verkligen upplevde en stor tacksamhet över sina småpojkar.

Ur mitt perspektiv delar jag min farmors glädje och tacksamhet över deras tillblivelse!

Framförallt som de tjänat som GODA FÖREBILDER!!!

TACK FÖR ALLT!