En resa i tiden

Nyårshälsning anno 1940

Sedan en tid tillbaka har jag begravt mig i gamla dokument, bilder, brev och livsberättelser. Därför har bloggen fått stå tillbaka nästan helt. Mitt stora rum – det som en gång var finrum här i vindskyddet – är belamrat med arkivboxar, pärmar, negativalbum, travar med fotoalbum och foton i högar, buntar med brev, anteckningsblock, skisser, ljusbord, kameror, kassettband, minneslappar, högar med utskrifter, historiska kartor etc, etc. Hela rummet är ett enda stort, men trivsamt kaos.
Förutom att jag renskrivit de handskrivna berättelser som gjorts av min far och mina fastrar har jag också personforskat en del i släktleden. Jag har fått jämföra uppgifter och årtal. Försökt tolka bilder. Pratat med släktingar. Pusslat med ledtrådar. Och fått en del värdefull hjälp att nå ännu längre in i offentliga arkiv.
En central berättelse är den om min farmor som, år 1886, vid sexton veckors ålder blev skild från sin mor. Modern blev sjuk och kunde inte ta hand om sin dotter. Kort därefter dog modern på sjukhus. För min farmor fick det till följd att hon under uppväxten fick flytta från ställe till ställe. När hon nådde tonåren hade hon bott i tio olika hem. Mycket av detta finns beskrivet. Och inte bara en gång. Utan flera. Livsödet har blivit som en saga. Ja, nästan tagit formen av en legend. Med ett vackert slut.
Utan att veta om jag kommer att gå i mål har jag självpåtaget påbörjat uppgiften att försöka länka samman de olika berättelserna. Bygga ut med nyinhämtade uppgifter. Och dessutom göra den del fristående skildringar av intressanta bilder, företeelser, okända eller gömda händelser under tidens gång.
I materialet är beskrivet hur familjen som arrendebönder flyttade från gård till gård. Vad detta innebar och under vilka villkor de levde.
Bland det skrivna finns en berättelse som min far har gjort om sitt liv. I den berättar han bland annat om hur han fick blodförgiftning och var nära att dö. Här finns också beskrivet hur han under beredskapen 1940 var med och lastade hästar och kanoner på järnvägsvagnar i Göteborg för vidare transport till Värmland och norska gränsen. Ett par rader berör också hur min farfar, 1918 ”fick en släng av spanska sjukan”.
Alla dessa fragment ger stoff till en spännande resa i tiden. När jag sätter mig ner med allt detta omkring mig är det om att gå in i en varm bubbla. En bubbla där tiden skruvas tillbaka. Det är som att läsa en bok. Att i fantasin bygga berättelser kring alla foton och det skrivna.
Allt detta ger också perspektiv på vad ett liv kan innehålla. Och hur det såg ut för inte alls så länge sedan. Innan det knappt fanns något av allt det som finns idag. Och som vi gärna vill ta för självklart.

G O T T  N Y T T  Å R !