Resan fortsätter

Nyårshälsning anno 1916

Nyårsafton 2020 skrev jag på bloggen om en resa i tiden. Det handlade om arbetet som jag då påbörjat med att skriva släkthistoria. Den resan har fortsatt nu under hösten och är väl tänkt att pågå vintern ut. Sannolikt ännu längre.
Under resans gång har jag kontaktat människor som jag aldrig tidigare träffat eller talat med. Det är en lista innehållande mer än femtio personer. Det har varit intressanta, roande och spännande möten. Jag har besökt ett flertal platser där mina släktingar haft sina bopålar nedslagna. Jag har också följt i min farmors spår och sett de flesta av de ställen dit hon som liten flyttades efter att hennes mor dött. Jag besökte också de ställen där hon tjänat som piga.
Ett av ställena som min farmor bodde på var Getaryggen i Murum. Där tjänade hon som piga åren 1903–1910. Hon började det året hon fyllt 17 och var kvar tills hon fyllt 24. Det var viktiga år för henne. Hon fick lära sig allt som var livsviktigt vid den tiden. Och mer därtill.
Getaryggen var en välordnad gård. De var självförsörjande med det mesta. Egen kvarn och en komplett anläggning för linberedning. De hade också dräng och piga.
Åren i Getaryggen innehöll mycket arbete och därmed också möjligheter att inhämta kunskap och utveckla allehanda färdigheter.
Min farmor fick lära sig att ta vara på slakt. Göra medvurst och andra korvar. Röka, salta och sylta. Byka – tvätta med lut av björkaska. Göra potatismjöl. Baka bröd och göra dricka.
Lin odlades på gården och varje höst efter skörd gjordes linberedning. Farmor fick också lära sig att förädla ull och lin. Karda och spinna. Sätta upp väv och att väva. Handdukar och mattor. Tuskaft och kypert.
På ett kassettband berättar hon själv om tiden i Getaryggen. Och där fäller hon de smått bevingade orden: ”Allt va' jag kan så har jag lärt mig i Getaryggen”. Inspelningen gjordes av hennes döttrar (mina fastrar) våren 1971 – alltså för drygt 50 år sedan. Då var farmor 85 år.
Under sensommaren besökte jag Getaryggen och träffade de nya ägarna av gården. Jag hade fått löfte att låna en låda med kvarlåtenskap efter de som bott där på gården hela sina liv. Den lådan innehöll mängder av bilder. Viktiga dokument. Och del skräp. Alltsammans nedstuvat i all hast vid utröjningen av det gamla boet.

Bland det som vid första anblicken såg ut som skräp fann jag fragment av en anteckningsbok. Endast sista pärmsidan fanns kvar. Den låg där bland allt det andra i lådan. Vid närmare granskning såg jag det trasiga bladet med anteckningar som satt fast på pärmen. Ett blad som gav mig rysningar!
På denna illa medfarna lilla papperslappen stod att läsa:
”22/6 Jag lejt Hanna från den 24 oktober 1905… …till den 24 1906… hon skall hafva 115 kr för allt.”
Här är alltså det ”formella ettårsavtalet” som frun på gården skrivit då min farmor får sin tjänst som piga i Getaryggen förlängd från 1905 till 1906. Detta är skrivet den 22 juni 1905. Årslön satt till 115 kronor.
Avtalen gjordes på ett år i taget – oftast från höst till höst.
Det får väl sägas att tillfälligheternas spel i fallet med anteckningsboken i det närmaste övergår det som kan förstås.
Kanske någon kunnat reflektera över detta fragment av en gammal anteckningsbok, men ingen annan hade alls förstått dess sammanhang eller betydelse… Att det kunde komma sig att jag fick göra den upptäckten känns för mig smått hisnande...

När man som min farmor arbetade som piga gjordes avtalen upp för ett år i taget. Det är väl så som jag själv också får tänka om mina egna göranden. Ett år i taget. Och i dagarna har jag bestämt att försöka genomföra ängsskötsel på samma vis som de senaste tjugo åren. Hugga buskar och hamla träd. Röja ängarna från löv. Slå gräset. Bärga höet. Stängsla och ordna efterbete. Detta är alltså mitt nyårslöfte till mig själv… ett år i taget…

G O T T   N Y T T   Å R !



Relaterad länk:

https://sunebroman.blogspot.com/2020/12/en-resa-i-tiden.html