Ibland kan jag känna mig så där betydelselös. Liten och kuvad. Men när jag går här utmed min lilla bäck tänker jag... ödmjukt sjunger den livliga glada visor trots sin litenhet... sin enkelhet... Just nu strömmar små strofer av vårrepertoaren genom dess partitur... Som en övning tills den stora smältan kommer. Tonerna rinner över stenar och små fall. Krumbuktar och slår volter. Bäcken håller humöret uppe trots att den bara är ett liten obetydligt rännil. Helt utan namn.
Så borde jag också tänka... inse min litenhet... sjunga lite glada visor... hoppfullt trallande och visslande... fritt varierat... porlande...
När jag är bäcken nära blir den min källa till anspråkslös glädje...
måndag 18 februari 2013
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar