Sol o sång

Hela dagen igår och hela dagen idag har grönsiskor och grönfinkar hållit livlig konsert. Det är det tilltagande ljuset som triggar igång deras hormoner och lockar fram den variationsrika sången.
Jag har haft ganska gott om båda arterna här. I synnerhet den senaste veckan. Grönfinken (Carduelis chloris, där carduelis är  släktnamn bland tättingar och chloris betyder "gröngul") väljer ofta de energirika hampfröna före solrosfrön ur automaten. Det är fascinerande att se hur de plockar ett och ett och knäpper isär skalet och låter det falla till marken... finess!
Grönfinkens sång är väldigt mångsidig. Jag blir lite nyfiken på att läsa hur den beskrivs av Erik Rosenberg (1902-1971), som har gjort sig legendarisk med sina målande och noggranna lätesbeskrivningar.
Så här skriver Rosenberg i boken Fåglar i Sverige (1953): Fågelns vanligaste läte är en utdragen, hastigt rullande vissling, ungefär som när man blåser i en visselpipa med en ärta i; under flykten utstöter han en liknande men kort vissling djy-rypp-rypp. Ofta låter han också höra ett behagfullt d j o i t. Grönfinken sjunger på två sätt, dels låter han med korta mellanrum höra ett kväkande eller fräsande, bergfinklikt  d s c h v ä s c h  med eller utan sammahållande visselrullningar, dels sjunger han på allvar en omväxlande kanariefågellik strof  d j i p p
d j i p p  d j i p p  d j y r r r r r t u j  t u j  t u j  d i j o i t...,  som stundom kan klinga så väl och rikt att den väcker uppseende om den ljuder från ett träd på stadsgatan.
Ja, ungefär så! Och så långt Erik Rosenberg.
Under eftermiddagen åkte jag några rundor på skidor kring åkrarna... alltmedan februarisolen gassade, dagsmejan dripp-dripp-droppade och finkarna rypp-rypp:ade och tuj-tuj-dijoit:ade...