Höjdpunkten

En skidtur på Komosse i slutet av februari är alltid lockande. Vid rätt förhållanden bjuder en sådan utflykt på upplevelser lite utöver det vanliga. Denna veckan har slösat med finväder och idag var det dags att dra österut. Tillsammans med vännerna Ingemar och Ingvar anträddes mossen från Smålandssidan.

Alldeles i början av turen åkte vi genom ett område med tusentals vinterståndare av myrlilja (bild). Detta visade tydligt att snödjupet var litet. Det är annars inte vanligt att man kan åka skidor på mossen med så tunt snötäcke men tack vare att det är tjäle så bär det överallt.

Vi drog norrut och kom fram till ett lite låglänt parti där Hulubäcken rinner genom en svacka. Bäcken är omgiven av knotiga vackra björkar. Ett ställe med annorlunda karaktär. Här stötte vi upp en tjädertupp som suttit och spanat på oss från en talltopp.

Det är annars inte mycket liv på mossen så här års. Förutom tjädern är två korpar och en duvhök det enda levande vi ser. Spår av räv leder kors och tvärs över snön.

Och så är det alla jetplanen som flyger högt över oss. De gör sina spår i himlen. Vi gör våra i snön.

På väg tillbaka till vår utgångspunkt har vi siktat in oss på att tangera mossens högsta punkt. Den ligger på 350,16 meter över havet. Efter lite sonderande, och med hjälp av ciceronen Ingemar, hittar vi fram till markeringen. Den består av tre skyltar. Varav den ena fallit ner. Bara ramen kvar. Att se Svenska Turistföreningens (STF:s) gamla skyltar av emalj här ute i vildmarken ger en påtaglig känsla av att vara på museum. Troligen har de suttit här ute på mossen sedan början av 1950-talet. Kanske ännu längre. För området var ju känt för sina naturvärden långt innan dess. Delar av mossen inköptes år 1949 av Svenska Naturskyddsföreningen för att skydda en del av området. Sedan dess har arealen med skydd utökats succesivt. Året 1980 bildades natureservatet som idag omfattar cirka 1500 hektar.

När vi nått höjdpunkten på vår expedition passar jag på att ta den obligatoriska toppbestigningsbilden (överst). 

Turen idag blev också denna månads höjdpunkt. Med sex timmar i gnistrade sol. Trots att dagsmejan mitt på dagen gjorde att det stundtals klabbade på lite under skidorna var det riktigt, riktigt fina förhållanden.

Mitt på dagen var det också i stort sett helt vindstilla. Vi tog vår första fika i en gles talldunge och satt med näsorna mot solen och bara njöt... och jag tänkte just då att det ibland är det en förmån att kunna bestämma sin egen dag...