Soltrappan

Det har varit soligt och fint väder ett par dagar nu. På min farstutrapp har dagsmejan smält bort all snö och all is. Idag var trappan helt torr och piassavan och jag kunde ta en skön fikastund tillsammans. Det är gott med lite sällskap. Särskilt med en som inte behöver så mycket uppmärksamhet. Vi har haft en god relation under vintern, faktiskt. Även om det ibland har knakat lite i skaftet. Det känns därför väldigt fint att, just under dessa goda betingelser, få en välförtjänt rast i samförstånd.
För att vara riktigt ärlig och för att använda ett grovt och oborstat sätt att uttrycka det, så har jag, denna vinter, varit jävligt slarvig med snöröjningen här på trappan. Jag har kommit att mest använda källaringången. Men nu när solens värmade strålar utplånat spåren efter den något undermåliga snöskottningen, känns det som ett bra beslut att inte ha slösat energi på detta.
Bilden ovan är ett självporträtt. Taget vid sen lunchtid. Typ vid 14-tiden. Jag sitter i lä i söderväggen och det är riktigt behagligt. Varmt. Trappan fungerar näst intill som en amfiteater med sina trappstegsformade åskådarplatser. Man kan välja höjd och läge beroende på de skeenden och scenereier som utspelar sig på arenan.
Detta, dagens tillstånd, ger en föraning om vilken potential trappan har för stunder av eftertanke och kontemplation*.

*) Kontemplation: En inre, utdragen och ordlös bön, varvid man tömmer medvetandet för att stilla betrakta det gudomliga. (Enligt Wikipedia).