Avslut i glashus

I kväll har jag varit i Glasets Hus i Limmared. Officiell avtackning av två gamla trotjänare. Leif Anders Fjällström och Sune Gustav Broman. Under ett par dagar har jag funderat på om jag kanske skulle försöka mig på det där avskedstalet. Som jag tänkt på flera gånger. Tanken på talet har inte gått att släppa. Men ingångarna var så många att jag nästan helt packade ihop idén. Men så idag på förmiddagen tog det fart igen. Jag lät ingången till talet bli en världsnyhet som inträffade under min skoltid. Och så lite om Lars-Olof och Olof Palme (han är ju med lite här och var nu så det kunde ju passa bra).

Väl på väg till platsen för kvällens festlighet förstod jag vartåt resan var ämnad. Jag förstod också att jag, utan att veta om det, lagt grunden för att sy ihop säcken helt och hållet. Ja, så totalt att jag själv nästan tappade hakan och en massa annat på platsen. När vi närmade oss Limmared och Glasets Hus sa jag till Nina (hon med blåsröret på bild ovan) att nu har du en stor uppgift kvar... hon undrade naturligtvis vad det kunde vara för uppgift. Men jag behövde inte berätta om den. Det löste sig själv, för i Glasets Hus var en av de första jag såg... en av husets eldsjälar, Kjell Svensson. Honom som jag nämnt i ingången till mitt tal. Utan att ha haft en aning om vart kvällens aktiviet var förlagd eller vad den skulle innehålla. Det blev minsann en underlig känsla... att träffa mannen som hjälpte mig att söka pryoplats på UT för 45 år sedan och samma kväll bli avtackad i hans ”eget” hus... Det är Kjell som du ser på bilden längst ner... när han berättar för oss om Glasets Hus.

HÄR ÄR TALET SOM JAG med viss möda och fuktigt öga lyckades leverera:

– Det finns så många ingångar till det här…

Vilket spår skall jag välja: GLAD, SORGSEN, BITTER. Lite av varje...

EN FANTASTISK RESA!

Tidsperspektiv - Hur det hela kom sig:

Våren 1968 gick jag i 7:e klass i Gällstads skola och den 4 april och vi var ute på långrast. Plötsligt öppnades ett fönster i lärarrummet och vår lärare, Kjell Svensson, ställde en radioapparat på fönsterblecket med högtalaren riktad ut mot skolgården. Volymen på högsta. ”I have a dream”… ekade över skolgården. Dr Martin Luther King hade blivit mördad. Nyheten brände som en knastrande aggressiv eld i torrt fjolårsgräs. Det blev som ett ärr i mitt medvetande. Jag vet inte varför. Jag visste inte något om världen. Kanske var det just därför… att det blev ett förtydligande om att det fanns en värld utanför min egen.

Ofta går min tanke tillbaka till just denna händelse. Händelsen bekräftar nyhetens, men framförallt ordens kraft och möjligheter… I have a dream… Översatt: Jag har en dröm, att en vacker dag skall nationen resa sig och förstå... att alla människor är skapade lika... Jag har en dröm om att en dag skall mina fyra små barn leva i en nation där de inte skall bli bedömda av sin hudfärg, utan enligt innehåll av sin karaktär. (M L Kings tal är från 1963 och fyller alltså 50 år i år).

Ibland sätter jag in det på mig själv. Att det INTE är självklart att man blir lika behandlad. Ofta kan ursprung, grupp- eller klassindelning ge upphov till märkliga företeelser.

Kan tänka på det ibland när jag försöker reda ut vad jag varit med om. Att jag är STOLT, JÄVLIGT STOLT, och LYCKLIG över att ha haft det bästa jobbet som överhuvudtaget funnits. Att jag kunde få vara med om detta trots att jag kommer ur en fattig familj från landet utan studietraditon, bara gått folkskola med medelmåttiga betyg, och att mitt yrke stått lågt i rang i tidningsvärlden.
Och visst har jag mött tillfällen under åren då jag blivit sparkad rakt in i det hörn jag kom ifrån. Men inte värre än att jag kunnat resa mig och då förstått den skräck som de som sparkat känt inför SIN egen osäkerhet… 

JAG ÄR STOLT ÖVER DET JAG VARIT MED OM. ÖVER DET JAG FÅTT UPPLEVA. Och har en enorm respekt inför det vi åstadkommit… Vad är viktigare än att göra tidning…? Skulle vara att ploga snö, då… Fast nu när e-tidningen är i antågande blir ju snöplogning inte heller så viktigt…

Om jag skulle ställas inför valet att att börja om på ett helt nytt arbetsliv? Ja, då skulle jag justera en del detaljer. Men i stort skulle jag inte välja annorlunda!

- - - - - -

November 1968 gjorde jag en pryovecka på UT.

Året efter, 1969. Den 14 oktober tillträdde Olof Palme som statsminister… för övrigt samma dag som min forna kollega Lars-Olof Svensson fyllde 25 år (han hade då redan jobbat 9 år på UT).

Två dagar tidigare… den 12 oktober 1969 fyllde UT 100 år.

1970 är tidningens etthundrade och första år och jag startar en min egen tideräkning. Det är år ett – och jag börjar på UT efter sommarlovet. Idag är UT 143 år... 43 år av dessa har jag varit anställd! Nästan en tredjedel av tidningens ålder.

Det har gått 45 år sedan jag första gången, som pryo, satte min fot på UT. Such a long time...

Det har varit en fantastisk resa som jag under åren gjort tillsammans med ett otal spännande människor och lika många karaktärer. Jag sänder härmed en hyllning bakåt i tiden. Till alla de som gått av. Bytt färdsätt eller lämnat tomrum efter sig.

- - - - - -

Min resa går mot sitt slut. Vi är inne i den fas när somliga resenärer skall byta färdsätt.

Det blir en viss nervositet i kupén när alla börjar leta efter sitt bagage eller rota efter sin biljett för att kolla tiden till nästa avgång.

För min egen del vet jag inte hur jag kommer att färdas. Jag har ingen ny biljett. Inte tagit ut riktningen. Jag står på perrongen och ser på hur andra färdas. Jag vet inte vart jag ska. Men just nu uppskattar jag friheten att kunna välja min dag.

- - - - - -

Våga ta steget (Siv Andersson)

Ibland så känns det som

om livet helt står still.

Och just det man är i

är inte det man vill.

Man känner sig så svag,

så vilsen och så feg…

Så känns det till den dag

man vågar ta ett steg.

Då öppnas nya vägar

och man får perspektiv.

Och plötsligt kan man se

hur man vill ha sitt liv.

Och när man blickar bakåt

när man fått distans,

så ser man att det svåra

var källan till en chans.

- - - - - -

Det är ju alltid så när man gjort en resa, särskilt om den varit lång, att man vill säga hej då till sina reskamrater. För under resans gång har man ju delat ett och annat. Kanske hjälpt någon att hitta rätta ordet. Gett svar på frågor. Eller diskuterat någon aktualitet. Och allt det där som man gett och fått har med tiden blivit det gemensamma. Jag har lämnat lite av mig. Jag har fått lite av dig. Vi blir lite av varandra.

Utan att ange någon specifik tidsrymd, har den sista tiden, både för mig personligen, och för tidningen, varit som att resa i en tunnel. Skumt. Fladdrande ljus. Lite skakigt. Hårda hjul som rullat över ojämna skarvar. Det dunkar och slår. Det gnisslar här och var. Kränger okontrollerat. Det blir påtaglig oro i kupén.

I denna oro börjar folk resa sig och ställa sig i gången med sina knyten. Det uppstår då en ännu mera fri konversation. Nästan lite okontrollerad. Man är inte längre blyg. För man skall ju skiljas nu. Det känns friare. Kanske känner man också att man borde pratat lite mer med någon. Eller gjort annorlunda i någon situation. Och kanske när man en förhoppning om att träffas igen… kanske på en annan resa.

I denna slutfas av resan har jag personligen anat ljus i tunneln. Genom denna stundtals uppsluppna men ändå så i många stycken respektfulla stämningen har jag återfått en betydande del av förlorad lust och kreativ glädje.

Spontaniteten och det lite mera oplanerade passade mig bra, just nu, just här, i tunnelns öppning. Ute ur det mörka, trånga, får jag tack vare ökad självkänsla efterhand ett vidgat perspektiv på framtiden.

- - - - - -

Birgitta – Vi har gjort 40 år tillsammans… min hyllning till dig för pålitlighet, tålamod och förståelse. 

Ann-Katrin – Tack för support… på alla plan…

Christer – Tack för ömsesidiga förtroenden.

Henrik – Jag vill uppmärksamma din förmåga att spela på små ytor. Du är lite som en reality-twittrare som kan inleda och avsluta viktiga samtal och utbyte av väsentligheter på korta stunder… Att ta vara på den korta stunden och förädla den. Detta har varit en kvalitetshöjare som jag sätter mycket stort värde på.

Mina lekkamrater Maria och Nina – Naturligtvis för sång och dikter:-) För lek och skoj. Men framförallt för att ni hjälpt mig återerövra en del av förlorad glädje och kreativitet… Ni har gjort mig MERA LEVANDE! Tänk att vi hittade lite av varandra innan det blev försent! Bra tycker jag!

- - - - - -

Tänker på dig (Siv Andersson)

När dagen är tung

och livet känns kallt

är de svårt att se

en mening med allt.

Så ensamt det är

att bära en sorg.

Men bördan kan lättas

med andras försorg.

För tankar kan värma

och ord göra gott.

En blick kan berätta

att någon förstått.

Så känn att du har

ett stöd i mej

För det ska du veta

– jag tänker på dej!

Och till sist:

TILL ALLA!  ABSOLUT ALLA! Alla ni som är kvar på tåget… Jag önskar er en fortsatt riktigt god och lyckosam resa… och jag hoppas att ni, var och en, och tillsammans skall lyckas med allt det ni drömmer om och företar er...

...genom att citera ett par rader ur dikten ”I rörelse” av Karin Boye:

Nog finns det mål och mening i vår färd –

men det är vägen, som är mödan värd.