Naturskogen – plats för återhämtning

Idag fick jag medlemstidningen från Södra Skogsägarna i postlådan. Södra kontakt. En artikel i tidningen har rubriken ”Läkande naturkrafter” med underrubriken  ”skogen som behandlingsrum”.
Och ingressen lyder: ”Människor som lider av utmattningssyndrom har mycket att vinna på så kallad grön rehabilitering. Långa sjukskrivningstider kan bli kortare och personer som sett mycket mörkt på sin framtid kan finna glädje i både arbete och vardag igen.”

Trots att människor är olika och framförallt har olika behov verkar det ändå som om naturen på något sätt är den minsta gemensamma nämnaren. Och även om allt fler i vårt samhälle har kommit längre ifrån naturen så är vi, i grund och botten och otvivelaktigt, en del av den. I naturen är det tillåtet att koppla av. Redan vid inträdet får man stöd för att överge sina irrande tankar. Och sin mobiltelefon. Väl där inne ges möjlighet att reflektera över vem man är. Föra det inre existentiella samtalet. Sätta sig i ett annat sammanhang än det inrutade livet i en stressig vardag. Naturen är kravlös. Och naturens mångfald ger ständigt nya intryck för alla sinnen. Lukt, hörsel, känsel, smak. I naturen finns en mångformighet som spräcker det linjära och rätvinkliga. Det regelstyrda. Det tidsbegränsade. Här finns andra referenspunkter. Och ett ständigt och oförutsägbart flöde av händelser. Ljus som växlar. Färger som lyser. Skuggor som vandrar. Smaker som förgyller. Dimmor som reducerar. Vinden som berättar. Mängder av ljud flödar ur naturens eget surroundsystem. Här spelar naturen unika symfonier. I konstellationer och ljudbilder som aldrig återkommer. Ständiga variationer i en evig symfoni. Jag tänker att det är denna oordnade ordning som skapar harmoni. Det är den oordnade ordningen som har sin resonasbotten i vårt inre. Det som tröttar och sliter på oss människor är det ständiga upprepandet. Alla repriser. Och kravet på att hjulet som vi springer i skall hållas igång. Ständigt dessa återkommande och monotona förflyttningar och rörelser. Även ljuden i vår konstgjorda värld är monotona och ständigt malande. Återkommande. Till och med nyhetssändningarna ger skavsår i öronen. Allt det monotona får oss att förlora tiden. Tiden försvinner. Och vi med den. Vi förlorar vår själ. Blir ledsna och förirrade. Arga. Stygga. Sjuka.
Själv gillar jag bäst den ljusa ängen. Med dess skiftningar som löper genom de olika årstiderna. Även på sjön kan jag finna den sinnesro som jag ofta söker. Med plats för ständigt pågående reflektion. Att se horisonten känns viktigt för mig. Den ger en känsla av det eviga. Ändlösa. En värld utan slut. Skogen har för mig varit lite bortglömd som plats för avkoppling och kontemplation. Jag har nog, ärligt talat, undvikit skogen. Skogen har på något sätt skapat mer oro än lugn hos mig. Skogen har varit fylld med krav på prestation, Stormar med vindfällen – stress. Barkborrar – stress. Plantering – stress. Röjning – stress.
Men när skogen bara får vara skog... utan krav på prestation. Den skogen som inte är tänkt att leverera. Den skogen som får stå orörd och sköta sig själv... NATURSKOGEN – den ger lä och skydd åt sargade själar... den skogen, med sin självklara mångfald, blir en naturlig plats för återhämtning...