Förmörkad vårdagjämning

Idag är det vårdagjämningen. Joakim har namnsdag. Ett stilla regn i skymningen gav den annars så skarpa kvällsluften en mjuk rondör. Morkullan drog varv efter varv här över mitt vindskydd. En koltrast gnolade lite saktmodigt i skogsbrynet. Vårdagjämning. Det betyder att dagarna nu efterhand blir längre än nätterna. Längre och längre för vart dygn. Ända fram till midsommar stiger solen upp tidigare och dalar senare.
Vi har längtat efter ljuset. Nu slår det till med full kraft. För att väcka oss. Och alla processer i naturen. Sippor ska upp. Knoppar skall spräckas.
Men idag under förmiddagen hände något ovanligt och speciellt. En kort mörkerpaus. Den partiella solförmörkelsen snodde en timme fritt flödande dagsljus mitt framför näsan på oss. Själv satt jag här utanför på min farstutrapp. Med en mugg kaffe, kameran och min vackert orangeröda massajfilt över axlarna. Nyfiken. Det kändes som att vänta på en sällsynt fågel. Det mulna vädret skapade ovisshet över om det alls skulle gå att få en skymt av himlafenomenet. Men så... kl 9.59 kikade solen fram och jag tog min första bild. Sedan försvann den under en lång stund. Klockan 10.38 fick jag en liten skymt. Och ett par bilder. Därefter verkade det som ridån helt gått ned inför skådepelets sista akt. Men så kl 10.55 drogs förlåten ifrån ytterligare en gång! En kort stund. En liten glipa i det grå täckelset. Måne och sol, tillsammans, visade sig ännu en gång. Just då var förmörkelsen vid sitt optimum. Nära 83 procent av solen doldes bakom månen. Därefter var det slut på dramatiken. Molnen tätnade. Under den tid som solen var dold kändes tydligt hur det hastigt blev kallt i luften. Det blev skumt och en otäck råhet kröp över mig. Ända in i märgen.
Att sitta där på trappan och vänta kändes spännande. Högtidligt. Ja, både spännande och högtidligt! Det är ju väldigt sällan som vi får chans att uppleva solförmörkelse. På wikipedia utläser jag att det under 1900-talet endast inträffat fyra totala solförmörkelser. Åren 1914, 1927, 1945 och 1954. Den senaste totala var alltså den som inträffade den 30 juni 1954. Sedan dess endast partiella förmörkelser. Som den idag. Lite lustiga (och i viss mån oroande) sammanträffanden är att 1914 är min mors födelseår. Och 1954 är mitt eget. Vet inte vad det kan betyda att himlen förmörkats de år då vi, morsan och jag, skulle komma till världen? Men om man tänker på det kan det verka mer än bara en slump...