då kan det råka komma fisar som är krökta.
De är inte lätta att slöjda,
fisarna som kommer böjda.
Men när man bajsar ord,
är de en restprodukt,
– små moln som saknar lukt.
Ibland när livet mest är skit,
då drar jag mig tillbaka hit.
Hit till mitt eget fiskrökeri,
det som jag kröker fisar i.
Här kan jag sitta, höljd i dis,
och stillsamt förlösa en fläktande bris.
Då när den far mot cyberrymds-höjd,
blir jag med ens befriande nöjd.
Bloggen är mitt fria ordbajseri,
och det är ingen som lägger sig i.
Här kan jag skriva va' skit jag vill,
och när röken har lagt sig då blir det chill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar