Igår fotograferade jag mesar i snöbollsbusken. Igår var det också temadag till minne av slaget mellan danskar och svenskar på Åsundens is. Slaget vid Skottek den 19 januari 1520. Enligt internetsajten ”temadagar.se” kallas dagen för ”Sten Stures ben”. Firandet tillgår så att deltagarna först kastar kanonkulor på varandra i form av snöbollar. Därefter blir det fest på kanonkulor i form av chokladbollar. Låter väl sådär. Men snöbollskrig är ju kul. Under förutsättning att de krigande är överens om att det skall vara krig. Och att man håller sig till uppgjorda regler.
Idag när jag gick till affären tog jag upp lite snö. Lagom till en boll att kasta. På vägen mötte jag ett gäng skolbarn på väg hem från bussen. Jag jonglerade lite med min snöboll, för att liksom tydligt visa upp att jag var beväpnad. Tänkte kanske att någon skulle nappa på upptåget och ställa till med lite bus. Men det blev inget bus.
Jag frågade om de haft snöbollskrig på skolgården idag. Men, nej,
– Vi får inte ha snöbollskrig, svarade de unisont.
Jag kom att dra mig till minnes hur det var under min uppväxt. Massor av snöbollskrig. På skolgården fanns till och med ett område där snöbollskrig var tillåtet. Där härjade alla som ville kasta snö på rasterna. Och jag har varit med om gympalektioner då snöbollskrig var en uppskattad utomhusaktivitet... frivillig förstås, men ändå! På den tiden krigades det så det stod härliga till... och tills kinderna var röda som juläpplen...
På fritiden var snöbollskrig vanligt. Kramsnö – det var liksom en given signal. Kramsnö betydde undantagstillstånd. Ingen gick säker. Vi kunde göra stora förråd av bollar innan kriget började. Ofta stenhårt kramade. En hård boll hade bättre räckvidd. Och bättre effekt vid träff!
Ibland kunde krig i samförstånd urarta helt. Någon gick över gränsen och satte en hård pärla rätt i fejset på en av motståndarna. Därefter blev striden mera av det blodiga slaget. Vantarna åkte av och det blev ett rejält slagsmål istället. Sådana slagsmål slutade oftast med att den som blev nedbrottad också blev rejält gnodd med snö i hela ansiktet och fick snö innanför tröjan. Allt medan alla andra krigare lade ned vapnen och intresserat tittade på.
Vet inte om det är bra eller dåligt att förbjuda snöbollskrig på skolgården. Kanske ligger det i linje med skolans fostrande roll. Att utbilda krigare redan på låg- och mellanstadiet hör väl inte till studieplanen... även om förre utbildningsministern har ett förflutet som major inom försvarsmakten.
Det blev inget krig idag. Eftersom jag inte hade någon att utmana, fick jag nöja mig att skjuta prick. Under eftermiddagspromenaden sköt jag några hårda skott där ingen såg. Vägskyltar, telefonstolpar, soptunnor... för en stund förvandlades jag till gatans ligist… med terror som ledmotiv.
När jag kastat tillräckligt mycket och gett kastarmen en plågsam sträckning, kom jag på att istället använda snöbollar till mera fredliga syften. Fattade beslut att uppföra ett monument. Ett freds- och antiterrormonument.
Innan mörkret helt blev rådande var bygget färdigt. Jag tände ett ljus och sände i stillhet tankar till alla världens flämtande lågor… till alla som får sina liv söndertrasade av vanstyre, övergrepp, krig och katastrofer...
Idag när jag gick till affären tog jag upp lite snö. Lagom till en boll att kasta. På vägen mötte jag ett gäng skolbarn på väg hem från bussen. Jag jonglerade lite med min snöboll, för att liksom tydligt visa upp att jag var beväpnad. Tänkte kanske att någon skulle nappa på upptåget och ställa till med lite bus. Men det blev inget bus.
Jag frågade om de haft snöbollskrig på skolgården idag. Men, nej,
– Vi får inte ha snöbollskrig, svarade de unisont.
Jag kom att dra mig till minnes hur det var under min uppväxt. Massor av snöbollskrig. På skolgården fanns till och med ett område där snöbollskrig var tillåtet. Där härjade alla som ville kasta snö på rasterna. Och jag har varit med om gympalektioner då snöbollskrig var en uppskattad utomhusaktivitet... frivillig förstås, men ändå! På den tiden krigades det så det stod härliga till... och tills kinderna var röda som juläpplen...
På fritiden var snöbollskrig vanligt. Kramsnö – det var liksom en given signal. Kramsnö betydde undantagstillstånd. Ingen gick säker. Vi kunde göra stora förråd av bollar innan kriget började. Ofta stenhårt kramade. En hård boll hade bättre räckvidd. Och bättre effekt vid träff!
Ibland kunde krig i samförstånd urarta helt. Någon gick över gränsen och satte en hård pärla rätt i fejset på en av motståndarna. Därefter blev striden mera av det blodiga slaget. Vantarna åkte av och det blev ett rejält slagsmål istället. Sådana slagsmål slutade oftast med att den som blev nedbrottad också blev rejält gnodd med snö i hela ansiktet och fick snö innanför tröjan. Allt medan alla andra krigare lade ned vapnen och intresserat tittade på.
Vet inte om det är bra eller dåligt att förbjuda snöbollskrig på skolgården. Kanske ligger det i linje med skolans fostrande roll. Att utbilda krigare redan på låg- och mellanstadiet hör väl inte till studieplanen... även om förre utbildningsministern har ett förflutet som major inom försvarsmakten.
Det blev inget krig idag. Eftersom jag inte hade någon att utmana, fick jag nöja mig att skjuta prick. Under eftermiddagspromenaden sköt jag några hårda skott där ingen såg. Vägskyltar, telefonstolpar, soptunnor... för en stund förvandlades jag till gatans ligist… med terror som ledmotiv.
När jag kastat tillräckligt mycket och gett kastarmen en plågsam sträckning, kom jag på att istället använda snöbollar till mera fredliga syften. Fattade beslut att uppföra ett monument. Ett freds- och antiterrormonument.
Innan mörkret helt blev rådande var bygget färdigt. Jag tände ett ljus och sände i stillhet tankar till alla världens flämtande lågor… till alla som får sina liv söndertrasade av vanstyre, övergrepp, krig och katastrofer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar