16 augusti

Idag, den 16 augusti börjar smygjakt på råbock. Hornbärande djur får jagas från och med i dag. Smygjakt betyder inte att det jagas i smyg. Nej, det är jägaren som smyger för att jaga. Ingen hund. Bara jägaren mot råbocken. Jag är inte jägare. Min koppling till dagens datum är att jag firar min födelsedag just denna dag. I år för sextionde gången i ordningen. Jag föddes alltså den 16 augusti 1954. Det var måndag. Klockan var halv tio på kvällen. Min vikt var 4,4 kilo Längden 55 centimeter. Håret var rött. Ögonen blå.

Jag har haft en hel del ångest för den här dagen. Den sextionde födelsedagen. Det har känts ödesmättat på något sätt. Precis som att det mesta av livet ligger bakom. I nära 43 år var jag en stolt medarbetare på en dagstidning. Plötsligt är jag nu en som skäms för att vara en arbetslös. Frågorna och oron inför framtiden har hopat sig och blivit mer och mer som ett ogenomträngligt töcken. Tar mer och mer plats. Och mera kraft.

När jag vaknar denna morgon och drar upp rullgardinen är världen utan för grå och dyster. Det är mulet. Det har regnat i natt och hela landskapet är inpackat i en grå dimma. Jag kollade senast igår på alla vädersajter som går att uppfinna för att se om det kunde skönjas någon ljusglimt i tillvaron. Men icke. Alla prognoser visade dimmoln, helmulet med regn och kanske dessutom något inslag av åska. Ja, ja. Det var så min sextionde födelsedag skulle se ut. Grå och dyster. Men, för tusan, jag hade ju bjudit några gäster. Bäst att försöka skingra tankarna och börja fixa lite inför eftermiddagen och kvällen. Åkte upp till Skog för att värma huset. Just när jag steg ur bilen hörde jag en mindre hackspett uppifrån eket. Genast blev jag bättre till mods. Tände i vedspis och i kakelugn. Plockade fram lite prylar som skulle behövas. Alldeles som jag höll på hörde jag några välbekanta visslingar. Jag sprang ut på trappan. Ovanför stugan mot en blå himmel kretsade två fiskgjusar på låg höjd. Varje gång deras undersidor träffades av solens strålar blixtrade till, som spegelreflexer, i den silvervita fjäderdräkten.

– Vi skall dra i molntäcket så mycket vi förmår, lovade de. Och för varje varv de flög desto mera skingrades molen. Vid elvatiden var himlen mera blå än grå. En lätt bris smekte över nejden. Jag satte upp min lilla flagga och den lekte i vinden. Hoppet för dagen tändes och fick allt mer fäste i mitt sinne. När vi kom till Åsundsholm för att äta lunch flödade värmen emot oss. Senare på eftermiddagen, när alla mina gäster kommit, kunde vi sitta ute och fika. När grillen tändes var det fortfarande uppehåll. Senare, framåt natten, var det stjärnklart och Karlavagnens sju stjärnor avtecknade sig som kristaller mot den mörka augustihimlen.

För mig blev denna dag en fantastisk födelsedag. I takt med att mina vänner dök upp fylldes jag av tacksamhet och glädje. Framförallt nåddes mina tankar av hur snabbt allt kan förändras. Allt det grå, som spåddes i alla dystra prognoser byttes hux flux mot klart väder, sol och värme. Det blev precis så som jag önskat mig att min dag skulle se ut. Precis så kan det också vara med livet, tänker jag. Trots att allt kan se dystert ut kan det snabbt vända och bytas mot glädje, hoppfullhet och tro på framtiden. Även om man förlorat ett och annat på vägen och har fyllt sextio så finns det hopp om ett bra liv…