Jag bestämmer mig för att göra en ny utflykt till Ruggeboviken. Hade bara handkikaren med igår. Och det fanns en del fågel ute på vattnet som inte gick att artbestämma. Tänkte också ta reda på hur lång tid jag gör åt om jag går närmsta vägen till viken. Skall försöka att prioritera att promenera när jag skall till fågeltornet. Istället för att ta bilen. Ett medvetet sätt anlägga goda vanor inför det nya året. Motion. Mera upplevelse. Mindre bilkörning.
Upptäckte genast att väglaget var halt och slipprigt. Bitvis gick min framfart långsamt. Prövande. Trevande. Kändes lite som också det, på något sätt, kunde vara utmärkande för det nya. Att ta sig fram genom dagar och veckor på ett undersökande sätt. Pröva nya vägar. Nya utmaningar. Nya vänner. Nya platser. Att sakta bekanta sig. Bli förtrogen med.
Fyrtio minuter tog det att gå hemifrån till tornet i Ruggeboviken. På halt underlag. Nere i viken var det alldeles stilla. Den stora viggflocken låg kvar. Jag räknade till 67 exemplar.
Även knölsvanarna från i går låg kvar – 21 stycken. De hade fått sällskap av sina gulnäbbade släktingar – 20 sångsvanar. Lite spridda i norra delen av viken låg ett femtontal knipor, ett par skäggdoppingar och en sothöna. Längs den östra stranden simmade 44 ivrigt fiskande skrakar. En skarv satt mediterande på den enda synligt uppstickande stenen mitt i viken. Detta sammantaget blev facit av dagens skådande.
På återtåget hemöver tog jag vägen förbi Haganäs.
Efter några timmar ute i den råkalla första januaridagen belönade jag mig med ett par timmar i kallbadhuset. Bastu, goda samtal och kalla bad.
Så startade jag mitt 2016. Bra, så här långt!
Bild 1) Bryggan vid Haganäs badplats.
Bild 2) Fågelräkning från tornet i Ruggeboviken.
Bild 3) Ulricehamns Kallbadhus, nyårsdagen kl 16.42.
Må ditt 2016 fortsätta på samma goda, njutningsfyllda och meditativa vis!
SvaraRadera