Himmelens ansikte

Allt det underbara blev så kort. Kort och intensivt. Så ljust. Så friskt. Och nu är allt som bortblåst. Förra torsdagen låg hela landskapet inbäddat i vitt puder. Ett tjockt täcke. Temperaturen kröp ner under minus tjugo. Frostkristaller. Blå himmel. Inte ett moln. Allt var som en dröm. När jag var i Ulricehamn och hämtade vintermotiv i slalombacken, på Lassalyckan och Backgårdsplatån mötte jag människor som ville dela sina upplevelser. Allt var så fantastiskt! Det gick inte att bära inom sig. Det måste ut. Berätta. Fråga. Är det sant? Eller drömmer jag?
Men nu på bara ett par dagar är allt borta. Exakt som uppvaknandet ur drömmen. En chimär. Det enda som finns kvar hos mig är mina bilder. De som finns på datorns hårddisk. Och minnesbilderna. De senare kan jag framkalla för mitt inre när lampan är släckt om kvällen.
Igår förmiddag gick jag, tillsammans med en vän, över isen från Boanäs till Haganäs. Då var ytan alldeles blank av regnet. Så blank att det tycktes som om vi gick på vattnet.
Idag kunde jag inte motstå att åka ner till Haganäs och prova skridskorna. Solsken och lite torrare i luften. Isens kyla och avdunstningen hade fått vattnet från igår att frysa.
Den fina ytan ligger framför mig. Och jag ger mig ut. Det blir en lustfylld färd. Vinden är frisk. När jag har den i ryggen går det undan i en rasande fart. Så snabbt att jag nästan blir ängslig. Men det hinns inte riktig med. Det lustfyllda tar överhanden och jag låter mig dras med i vindens fart. Från Bruksudden till Långgrund på en halv minut. Utan ett enda skridskoskär!

Värre blir det tillbaka. Det blir en kamp. Och jag känner hur benhinnorna protesterar redan efter tre fyra åk.
Vind och regn har tärt på isen. Små sprickor har vuxit. Upp till decimeterbreda. Hål i isen har öppnat sig. På vissa ställen förrädiska vindbrunnar. Mest kring vasstrån och borrhål. Känner mig lite osäker men inte rädd. När jag stöter med piken känns isen solid. Hårda vassa skärvor yr omkring mig vid varje hugg. 

Ljuset växlar. Moln tornar upp sig. Dras isär. Så, plötsligt, formas ett himmelens ansikte över mig… och i samma stund är jag inte längre ensam där…