I rörelse

Idag gick tvåtimmarspromenaden medsols. Först genom skogen över Fagerberg och sedan ut över sjön vid Högholmen. Det milda vädret hade pyntat med vattendroppar på granarnas grenar. Längst där ute på barrens spetsar hängde de. Glittrande. Helt omedvetna om att i samma stund de släpper taget skall de mista sin individuella skönhet. Förlora sin ytspänning. Uppgå i ett kollektiv av droppar. Förena sig för att sedan, flytande, ständigt bilda nya konstellationer.
Över sjön spräckte solen det grå molntäcket. Ett bloss som tändes. Ljuset blev starkt och tecknade skuggor på snön... Bra tajmning med extraljus denna kyndelsmässodag (kyndel=candle).
Ute på isen är det slask. Den luftiga snön har punkterat. Sjunkit ihop. Mellan Bruksudden och Hunnahagsviken går en spårlöpa i den blöta snön. En lite udda löpa. Ett språng. Ett trespår med fotavtrycken tätt ihop. Först gissar jag på mink. Men vid eftertanke leder spåren mera mot mård eller iller. Och när jag senare tittar i spårboken och jämför beskrivningen med den i däggdjursboken drar jag slutsatsen att det sannolikt rör sig om iller...
Allt är i rörelse. Vattendropparna släpper från sina trapetser och faller. Molnen sveper över himlen. Solljuset smiter ut ur ett hål. Jorden snurrar och vi åker med. En brådskande iller har stämplat sin väg över isen...