Årets första snö

Årets första dag skrev jag om domherrar i flock och förebådande om snö. Det dröjde bara två dygn innan den första snön föll. Inte så mycket... men trots allt snö.
Ja, tänker du... det där hade väl gått att förutspå genom att kolla på någon vädersajt... att det skulle bli snö. Ja, visst... kanske det. Men i avsaknad av uppkoppling till internet... hur skall vi då kunna veta nåt om vilket väder som är i antågande? Nej, då är det till fördel att ha koll på hur domherrar uppträder.
Jag skrev det i förrgår, och jag upprepar... ”rastlösa domherrar i flock som uppenbarar sig i närheten av gårdar och hus är ett säkert snötecken. Snön brukar komma inom tio dagar efter att fåglarna visat sig.”
Och hur är det egentligen med vädersajter på nätet? Ja, de kan ha rätt. Men jag vill bestämt påpeka att min spådom med domherrarna verkligen slog in. För att komplettara min tidigare prognos vill jag anmärka att det stora antalet domherrar i den aktuella flocken och på vilket sätt de rörde sig indikerar att ännu mera snö är på väg inom de stipulerade tio dagarna.
Det finns andra sätt att spå väder. Någon gubbe uppe i norr anlitades år efter år för att spå genom att kika på abborrfenor. Där kunde han spå väder för långa perioder. Ett annat bekant sätt är att se på mängden rönnbär för att få en hint om hur hård vintern förväntas bli. Hur det varit med abborrfenorna vet jag inte. Men vad beträffar antalet rönnbär är det har gått fel. (Hittills, kanske är bäst att tillägga.) Förekomsten av rönnbär var under hösten riklig. I alla fall här hos mig. Men den riktiga vargavintern som är förknippad med god tillgång på rönnbär har hittills inte gjort sig bemärkt.
Min far hade sitt eget sätt att spå när det var snö på gång. En gång i sina bästa år hade han, under ett målningsuppdrag, fått en murken flaggstång fallande över låret. Pang! Stången gick av och benet gick av. Brott på lårbenet. Dessutom blev det komplikationer i knäet. Jag lärde mig genom åren att se när hans utlåtande om stundande väder kunde väntas. Min far satt och gned knäet. Masserade det. Runt, runt. Lät underbenet dingla i luften och svängde det fram och åter. Det knakade och skrällde i knotorna. Och så gned han igen, och igen... sen sa han de förlösande orden: Jag tror det blir snö... Och så vitt (!) jag minns så blev det snö... förr eller senare...