Energitjuvar

Som vedeldare får man regelbundet besök av en sotare. Tre gånger per år närmare bestämt. Utöver den regelbundenheten dyker det också upp en tekniker varannat år som utför en så kallad brandskyddskontroll. Brandskyddskontrollen är obligatorisk och lagstadgad. Ämnad att upptäcka fel och brister i vedeldningsanläggningen och samtidigt ingjuta hopp om minimerad risk för brand och annan styggelse. För ett par veckor sedan var sotaren här och viskade i pipan. Idag var det dags för kontrollen. Allt det här uppräknade är förenat med kostnader. Sotning kostar. Brandskyddskontroll kostar. Ibland kan jag uppleva att mitt strävande efter låga uppvärmningskostnader på något sätt förtärs. Den tänkta förtjänsten med mitt slitsamma arbete tycks, på ett okontrollerat vis, gå upp i rök. Fakturorna i brevlådan kommer, precis som elräkningar, i en jämn ström. Ett sätt att spara några kronor kunde vara att sota själv. Man går en kurs och får ett intyg. Sedan söker man tillstånd att sota själv hos någon myndighet. Detta tänkte jag… detta skall jag göra. Men innan jag anmäler mig till kursen skall jag snacka med den i antågande varande inspektören. Kan undra vad han säger?
Under tiden som jag pratade med mig själv och inväntade teknikern fick jag en ingivelse att frosta av mitt frysfack. Facket är beläget på andra våning i mitt kylskåp. Nu när det hade blivit lite ödsligt i facket kunde jag skönja att där fanns något längst därinne som på starkt påminde om en glaciär. Med tanke på klimatförändringarna överraskades jag av denna solida packis. För att starta en mera kontrollerad islossning värmde jag ett par liter vatten i min vattenkokare. Ställde in det heta vattnet i en skål i facket och stängde luckan. Det dröjde inte länge förrän en lavin började lösas ut. Strax kunde jag plocka loss fem liter is och slask ur facket.
Strax därpå var det dags att agera mottagningskommitté för tekniker Lars. Efter den sedvanliga rundan i mitt hus, granskande skorstenen från topp till tå och mitt vedförråd, blev det en sällskaplig promenad till det gamla huset i Skog.
Här fick jag nu det utmärkta tillfället att få svar på varför det varit svårt och jävligt att få bra fyr i köksspisen. Draget har varit dåligt och det har nästan varit omöjligt att elda utan att det rökt in. Ja, faktum är att det vid något tillfälle hade funkat fint att röka rådjursbog i köket.
Lars sänkte ner sin inspektionskamera genom hela skorstenen. Inne i köket hörde jag hur det skramlade i plåtröret ovan för spisen. När han kom ner från stegen sa han: Det sitter något i röret… men jag kunde i se vad. En uggla? En kaja? Eller nåt hårt, undrar jag? Så vad att göra… jo, plocka ner röret och konstatera att en bit av en tegelsten fastnat ovanför spjället. Alltså inte undra på att draget varit uselt.
Nu var alltså problemet ur världen. Och förutom den lättnaden fick jag dessutom en rad fina tips på andra bra-att-veta-saker för att få vedspis och kaminer att fungera bättre.
När jag slutligen frågade Lars hur han såg på idén att sota själv… så blev ju svaret det väntade:
– Ja, vi gillar ju inte det. Men det finns de som gör det.
Efter en stunds diskussion med mig själv bestämde jag mig. Jag skall INTE sota själv. Beslutet påverkades inte minst av upptäckten från mitt frysfack. Det måste ha varit flera år sedan jag isade av det. Då är det ju lätt att tänka att karaktären inte med säkerhet agerar annorlunda vad beträffar regelbunden sotning. Nä, det får andra sköta. Det innebär ju också risker att klättra på stegar och slippriga tak… om olyckan är framme kan det hända att man får sota dubbelt för att sparsamheten drivits bortom förnuftets gränser…
Konstaterar sammantaget att jag denna dag gjort mig kvitt två betydande energitjuvar. Den isolerande isen i frysfacket som hindrat mina frysvaror att mysa och ha det bra. Och den sotiga stenen som hindrat värmen från björkvedsbrasan att med full energi skapa trivsel i det gamla köket.
Nu kan jag tänka mig att, efter förhandlingar, överlåta konstsnön till skidanläggningen vid Lassalyckan. Den sotiga stenen kan säkert också komma till pass i något sammanhang… kanske i en svart pist i Vist…