Kattfamiljen träder fram

Efter en hel dags hårt arbete på risfältet (se nedan) åkte jag till kallbadhuset för att basta och träffa lite folk. Nybadad och fin åkte jag så sakteliga hemåt vid pass sjuttonochtrettiotiden. När jag kommer upp i de djupa tvärredsskogarna får jag plöstligt se en älgko som står och betar i en buske farligt nära vägkanten. Reflexmässigt rycker jag åt mig kameran för att kanske få en bild. Hissar ner bilrutan och måttar med kameran... perfekt! Trycker av... men jävlar... pip, pip, pip... Självutlösaren är på och under tiden som jag avbryter för att ställa in rätt så piper också älgen... iväg alltså! SKIT! Kunde blivit ytterligare en fin bild som jag inte haft någon direkt användning av... Ja, jag tänker så när jag missar bra tillfällen.
Älgen ställer sig och surar, eller kanske tjurar, bakom några unggranar (bild). Och jag tänker... jag väntar ut den fulingen. Man vet aldrig vad en sur älg kan hitta på!
Under tiden knäpper jag ett par bilder på den gömda älgen. Sedan väntar jag..., och väntar...
Men vad skådar då mitt södra öga!!! Ligger det minsann inte en älgtjur bakom den lilla kullen? Bara huvudet sticker upp! (bild) Fasiken... det här kan ju bli nåt! Det är ju brunsttid nu... Kanske en liveshow här i sumphålan!
Bilar swischar förbi... från båda håll... bil efter bil. Ingen märker vad som står 50 meter från vägen och bligar.
Rätt som det är börjar älgkon tvekande gå mot den liggande tjuren (bild). Och strax har jag båda i samma bildfält i kameran. Klick, klick... De märker att det är något som inte stämmer men de fattar inte vad.
All rörelse stannar upp. Vi glor på varandra så där på avstånd alltmedan det skymmer. Måste ställa om till högre ISO för att kunna fota.
Efter några långa minuter tröttnar älgarna. Kon klampar iväg inåt skogen och tjuren reser sig upp och följer efter. Det knakar i buskarna, precis som hos Mors Lilla Olle... och jag avvaktar ytterligare en stund... tills det blir helt tyst.
DÅ! DÅ! DÅ! När jag kollar i kameran på just den plats där tjuren alldeles nyss låg. För mindre än två minuter sedan... ser jag... NÅGOT ULLIGT! PÅ SAMMA STÄLLE! Det tar en stund att fatta vad... Plötsligt är det flera stycken ULLIGA... en, två, tre, fyra!
Femtio meter bort, på andra sidan vägen står en hel lodjursfamilj. En hona med tre ungar... Jag måste nypa mig i armen... hårt! Jag tar några bilder... och chimpar för säkerhets skull i displayen för att se om det är sant... ja, dom är där också... och ja, det är det... det är sant!
Det hela känns alltför overkligt för att vara sant, men kika på bilderna här och konstatera att alltsammans är på riktigt!

(Jag har lagt upp bilderna i omvänd tidsordning... sista bilden längst upp – hårt maskad).