I stormens spår

I går rådde stormande aktiviteter i radio, teve och på internet. Bilder över Simones framfart distribuerades på alla tänkbara sätt. Ständigt uppdaterade. Reportrar utskickade i regn och blåst förväntades förmedla den mest dramatiska bilden av ovädret i antågande. Realtidsblogg och chatforum rapporterade om vädret från i stort sett överallt.
Efter några timmar var allt över. Och lugnet lägrade sig.
Idag gick jag till skogen för att räkna fallna träd. Och visst hittade jag några, men inte värre än att det går att röja upp och förvandla till ved på ett par, tre dagar.
Senare, när jag gick min förmiddagsrunda vid sjön, såg jag resterna av det som stormen piskat upp. Några skumvirvlar gungade lojt där vågorna mötte stranden.
Ett stort skumsjok ändrade oupphörligt form och storlek. Vattnet lekte med skumkroppen som pulserade fram och åter. Drogs isär. Tätades ihop. Ständigt i förvandling. Som en amöba. Eller som flödet av satellitens ovädersbilder över södra Sverige.
I skummet fanns också en skiktbild över hur den nattliga vinden strömmade likt ett vatten kring mitt hus. Som ett foto från en vindtunnel för aerodynamiska tester. En skissartad bild som visar vindens form och rörelser i linjer. Och hur den ändrar riktning vid hinder som den möter och hur den omsluter tingen i sin väg.
I en annan modell framträder stormens öga. Mitt i det livliga och kaotiska. Som navkapseln i ett snurrande hjul. Inne under ögats kupol, i bubblan råder den totala stillheten. Och på hornhinnan ser jag min egen spegelbild...
Jag lyfter handen för att på något sätt få ett kvitto på att jag verkligen är där... en bekräftelse... Samtidigt en signal till det inre lugnet... om att jag vill få del av det...