Lydia leder Voi-projektet

I mitten av april kommer tre personer från Voi-projektet till Ulricehamn. En av dem är Lydia Wughanga. Hon reser till Sverige tillsammans med prästen Manase Mkofira som är projektets ytterst ansvarige i Voi. Med på resan är också, Beatrice, en av de allra första barnen som skrevs in i projektet och som nu studerar vid universitetet i Nairobi. Alla tre kommer till Ulricehamn för att berätta om projektet och för att träffa stödjare. Privatpersoner och företag.

     

De senaste veckorna har fem nya föräldralösa barn skrivits in i projektet och just nu är antalet 48. När jag besöker Lydia på kontoret i Bogesunds House för att lyssna på hennes livshistoria har hon samlat några av de barn som bor inne i staden Voi. 

Lydia Wughanga är född 1984. Hon blev föräldralös i övre tonåren, just som hon skulle avsluta gymnasiet.

Lydia är nummer två i en syskonskara på fyra. En äldre och en yngre bror och så lillasyster Flora, 11 år.

I maj 2003 när lillasyster Flora föddes var mamma Veronica 42 år gammal. Hon var ensamstående. Och hon var sjuk. I samband med att hon födde Flora förvärrades hennes tillstånd.

– Under tiden som jag gick min sista termin i skolan blev vår mamma hastigt sämre. Mina bröder hade arbete att sköta så jag fick bo tillsammans med mamma och Flora, berättar Lydia.

– Jag slutade gymansiet i november 2003. Två veckor senare dog mamma. Efter att hon dött tog jag hand om Flora, med hjälp av mina bröder och vår mormor. Flora var då bara 7 månader. Senare, 2008, dog mormor.

– 2003 lärde jag känna en man som heter Levi. Han var församlingsmedlem och gick i samma kyrka som jag. Han kände till min familj och han visste hur vi hade det. I september, när mamma var sjuk, besökte Levi och Manase vårt hem.

– Det var första gången jag såg Manase, berättar Lydia.

– Jag stod och tvättade kläder utanför vårt hus när det kom två män gående. Jag kände igen Levi men den andre hade jag aldrig sett förut. De gick in i huset. Jag lämnade dem tillsammans med min mamma. De ville se hur hon mådde och be för henne, berättar Lydia.

– Jag fortsatte att tvätta mina kläder. De gjorde det de skulle och jag gjorde det jag skulle.

– Mamma dog den 8 december 2003. Efter det kontaktade Levi min äldste bror. Kyrkan hade ett program för föräldralösa barn och Manase gav ett formulär till min äldre bror. Vid samma tillfälle fick lillasyster Flora ett myggnät av honom. Jag kommer ihåg det väldigt väl, berättar Lydia.

Efter ett tag lärde Lydia känna Manase Mkofira som nu är Lydias chef och Voi-projektets ytterst ansvarige.

– Jag hade lärt känna Manase. Han kom senare till mig tillsammans med Britt och Jan-Åke Thorell. Detta var min första kontakt med Voi-projektet. Det var 2004. Och de kom för stötta oss.

– De frågade vad jag ville göra och jag svarade att jag ville bli hårfrisörska, berättar Lydia. Men det fanns ingen skola i Voi som hade den utbildningen.

– Då sa jag att jag ville gå en datautbildning.

– De hjälpte mig även att få ut mitt slutbetyg från gymnasiet, vilket kostade pengar. Pengar som jag inte hade. Och de hjälpte mig så jag kunde börja datautbildningen.

– År 2005 köpte Voi-projektet Bogesunds House. Och jag blev den första som anställdes som ”caretaker”. Jag gjorde sysslor som att städa, ta emot besökare, laga mat till besökare och hjälpa Manase med programmet för de föräldralösa barnen.

– Under tiden fick jag ett stipendium och började på college. Gick där 2005–2006 och läste personaladministration.

– Just nu läser jag en kurs på kvällstid som handlar om samhällsutveckling.

– Jag lär mig att hjälpa andra att hjälpa sig själva. Det handlar bland annat om säkerhet och hälsa.

– Vi hjälper människor att se vilka problem de har och hur de kan lösa dem.

– Jag är klar med den utbildningen i juli, säger Lydia med stolthet och ett stort leende.

– Min dröm är att kunna hjälpa människor. Att arbeta tillsammans för att hjälpa. Att ha med människor att göra.

– Någon har någonstans hjälpt mig.

– När min mamma dog trodde jag att livet var slut. Jag kände att det inte fanns någon framtid för mig. Men jag fick hjälp att ordna min skolavgift. Att läsa på college och att få mera utbildning.

– Allt detta tillsammans inspirerar mig att hjälpa människor som är i samma situation som jag har varit. Och som vet hur det känns att förlora någon du älskar.

– Det finns så många människor som har dåliga hus. Är fattiga. Saknar mat och kläder. Och som inte har någon som bryr sig om dem. De saknar kärlek.

– Det är fantastiskt att se hur en bit mat och att någon visar att man bryr sig om dem och älskar dem. Att se ett leende från dem som inget har.

– Det är en gåva av bekräftelse och kärlek som skapar den stora motivationen.

– Det är detta som gör att jag fortfarande är med och arbetar i Voi-programmet. For me, it is pay back time! Det är tid att betala tillbaka!

Sune Broman

Texten är publicerad i Ulricehamns Tidning lördagen den 29 mars 2014.