En av de första dagarna under vår vistelse i Kenya besöker vi Kisimenyi. Församlingen har tolv föräldralösa barn inskrivna i Voi-projektet.
Denna söndag är lite speciell för mig. Det är på min begäran som vi reser till Kisimenyi. Jag skall träffa ett barn, en pojke, som jag träffade för fem år sedan. Han heter Masive, är tio år och jämngammal med Voi-projektet.
Det kännns väldigt spännande att färdas de tre milen från Voi till Kisimenyi. Nyfikenheten på hur det ska se ut? Hur Masive har det? Om han minns?
Vi kommer till kyrkan sent på förmiddagen. Vägen från Voi var usel. Skadad av häftiga regn. Restiden förlängdes ganska mycket, men i Afrika tar man det lugnt. Här råder african time. Att hålla gudstjänst går ju inte förrän predikanten har kommit. Och hon sitter i vår buss från Voi!
När vi kommer fram är alla samlade inne i kyrkan. Väntande. Förra gången jag var här, för fem år sedan, var kyrkan en enkel byggnad av lera. Murad direkt på en stomme av trästörar och pinnar. Man hade då förberett genom att bränna tegel och var på gång att bygga nytt. Nu var den nya kyrkan klar. Rymlig och välbyggd.
Att komma till en högtidsstund i en afrikansk liten by är en upplevelse. Rytmisk musik. Handklapp. Dans. Fest. Alla åldrar. Flera generationer. Åldringar och barn. Alla är där. Och alla lyssnar uppmärksamt. Deltar. Även de minsta. Här förloras tid och rum för mig. Jag reser i mitt inre... till en plats där sinnesfriden har sin ankringsplats. Här fäller jag en liten tår av känslosamhet. Men tåren torkar bort i värmen... här finns ingen plats för tårar... Här öppnas åter rummet inne i mig... ett rum som varit stängt. Ett rum där själen får husera fritt... springa barfota, hoppa jämfota, slå kullerbyttor... ett rum där livet kommer riktigt, riktigt nära...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar