Ekvilibristisk trädfällare

I slutet av januari drog hårda vindar fram över södra Sverige. Några hårda stötar drabbade även mig och träden i skogen. Några dagar före Malik drog kraftig blåst ner ett trettiotal hundraåriga granar. Det blev ett hål i skogen. Men allt koncentrerat till ett ställe. närmare fyrtio kubikmeter timmer och några kubik barrmassa blev det som höggs upp och kördes ut. Hjälp med detta hade jag av av Lennart – skogsman från orten med kunskap och utrustning för att lösa ”timmerknutar”.
I samband med stormarna påverkades också en gammal björk i ett hörn av domänerna.
Björken var till åren kommen och delvis angripen av röta. Rotsystemet hade de senaste åren förminskats. Inget man tänker på när trädet står där år efter år men som märktes nu när vinden tog grepp om det. Det bar sig inte bättre än att björken släppte vid roten och blev stående lutande mot en ek. Den solida eken fångade alltså upp björken i fallet. Och där blev den stående.
Hade inte eken funnits hade björken fallit rakt över grannens redskapsbod. Den hade blivit kaffeved. Men skadan var ändå på något sätt illa nog. Att ha en björk stående lutande mot granntomten och mot infarten kändes alltför oroande. Men vad och hur skulle situationen lösas? Efter att de stormfällda granarna var upphuggna och utkörda bad jag Lennart att besiktiga den lutande björken.
Det tog inte så lång stund för honom att teoretiskt lösa det uppkomna läget. Det är inga problem, sa han. Det går att lösa! Och nu idag skulle teorin omsättas till praktik.
Vad som fanns att ta hänsyn till var dels grannens redskapsbod, dels den välbevarade stenmuren och viss mån mina hamlade lindar i lindlunden. Stenmuren det må va hänt, och lindarna inga problem. Någon eller några av dom ska på sikt ändå gallras bort.
Planen som Lennart presenterade blev att först kapa björken närmast marken och i samma moment försöka att få den att rotera en aning för att vrida sig ur ekkronans grepp. Vi fäste en vajer en bit upp för att om möjligt kunna styra lite av riktningen i händelse att att trädet skulle falla i första fasen.
Losskapningen längst ner gav bara en liten rörelse. Nästa steg blev att göra ytterligare ett riktskär och att i det nya fällskäret få stammen att glida undan ett stycke samtidigt som det skulle närma sig marken. Det funkade! Stammen blev stående mellan stubben och stenmuren.
Därefter flyttade vi wiren så högt vi kunde nå. Sedan gick Lennart upp på stenmuren och gjorde ytterligare ett riktskär och därpå det avgörande fällskäret. När stammen var genomsågad och gav vika ställde sig björken utanför stenmuren… utan att ens nudda vid den! Vid nästa ryck med winchen rasade den gamle kämpen rätt ner bland de unga lindarna. Utan att knäcka en enda!!!
Vi var en liten publik som imponerat bevittnade detta spännande skådespel där allt gick helt enligt planen!
Alltsammans följdes av handklappning och jubelrop!