I denna veckans första hälft tjuvstartade jag med årets lövröjning. I ett parti utmed brukningsvägen mot Linnekullen var sommarens gräs- och örtväxt så svag att jag inte såg anledning att lägga energi på att slå med lien. Istället körde jag med röjklingan på senhösten just som den första frosten kom. Röjklingan passade bra här därför att det finns en del uppslag av ek som tog tillfället i akt att växa till sig under sensommaren.
Idag kom också skottkärran väl till pass. Det blöta lövet, vinterståndare av främst ängsvädd och späda ekkvistar packades stadigt i kärran. Att köra genomsurt löv gick alldeles utmärkt. Dessutom är det nedförslut till min, nu mera smått gigantiska, lövkompost. Bara att styra och tippa.
Framåt fredag morgon drog det ihop sig till oväder. Uppemot tjugo sekundmeter i vindbyarna ställde till med en del oreda. Det redan murkna staketet utmed västra tomtgränsen hade fått nog. Det lade sig till största delen platt för vinden någon gång under morgontimmarna. Störarna i marken hade ruttnat. Tio år höll det, men nu var det slut.
Nu har jag sågat sönder hela konstruktionen och kört till skogs med alltsammans. Där får naturen ta hand om återstoden i en snabbt arrangerad dödvedsdepå.
Förutom att staketet gick om kull fälldes också en fullvuxen gran uppe i skogsbrynet. Detta lär bli en del av nästa veckas beting. Jag gör ved av hela stammen om jag väl får fram den till klyven.
En gammal björk genomgick också en rejäl frisering när vindarna ven. Den delade sig i en klyka några meter upp. Björken, en riktigt gammal kämpe, visade sig angripen av sprängticka och samtidigt också väldigt rötskadad.
Under förmiddagen hörde jag flera gånger gröngölingen klämta bortifrån brynet. Den verkade upprörd. Jag fick mina misstankar om att den sönderblåsta björken varit häckningsplats för gölingen.
När jag kom närmare den fallna stammen och slutligen satte sågen i den besannades mina farhågor. Det oansenliga bohålet dolde en väldigt djup hålighet. Och längst ner där i hålet en bobale som varit påbyggd under många, många år. En bobale som efterhand förvandlats till ett par decimeter kompostjord. Sannolikt har björken varit hem för gröngölingar i flera generationer.
Denna björk är en av de sista gammelbjörkarna som stått på rad utmed brukningsvägen som löper genom gården. Vid samma tid förra året fälldes två stycken helt nära ladugården. I april året innan fälldes en nära gränsen åt öster. Alla mer eller mindre angripna av röta. Jag har väl sörjt för att släppa fram ersättare men det lär dröja ett par hundra år innan de når upp till samma kaliber som de som ”lämnat in”.
Relaterade länkar:
https://sunebroman.blogspot.com/2023/02/murkna-bjorkar-pa-fall.html
https://sunebroman.blogspot.com/2022/04/ekvilibristisk-tradfallare.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar