Skidhistoria

I dag har det varit en historisk dag för skidsporten. Det är etthundra år sedan som det första Vasaloppet kördes. Jubileumsvasan har körts idag. Den har arrangerats till minnet av premiären och haft som mål att efterlikna som det såg ut då det begav sig. Deltagarna har antagit utmaningen att ställa upp med utrustning anno 1922. Långa breda tjärade träskidor, bambustavar försedda med stora trugor och läderdetaljer, kängor av läder och kläder av vadmal, ylle och bomull.

Jag har inte åkt Vasaloppet. Kanske var det en dröm för längesedan. Men det förblev en dröm som jag somnade ifrån. Däremot har jag åkt ganska mycket skidor. Mina första skidor ärvde jag efter min mor. Jo, du läste rätt! Och de skidorna hade hennes far tillverkat. Alltså min morfar. Skidorna är gjorda av ek. Cirka 170 cm långa. Tunga. En kvalificerad gissning är att morfar gjorde skidorna till min mor när hon var i 10-årsåldern. Året skulle alltså då vara 1924.
När jag började åka på skidorna var jag ungefär i samma ålder. Då var bindningarna uppgraderade från tårem till pjäxbindning. Den arena som jag åkte på var åkrarna härutanför där jag växte upp. Och vallan var nog bara paraffin. Inget annat var känt och det fick duga. Det åktes väl mest när det var gott före och allt bara var lekfullt och lustfyllt.

Tiden gick och i ett lotteri vann jag ett par Limex-skidor. Limträ, av björk, lackade och riktigt fina. Nu var det inte ”hemmagjort” längre. Redan första vintern körde jag omkull i den brantaste backen borta i ängen. Det var på den tiden då det alltid var minst halvmetertjockt med snö. När jag reste mig upp ur min vurpa var toppen på ena skidan borta. Den fick jag gräva fram ur snön. Min lärare i slöjden hade lite som specialitet att limma trasiga skidor. Så också med min Limex. Lagningen höll dock inte någon längre tid. Skidorna fick bli ”kaffeved”.

Nu hade jag och mina kompisar börjat träna skidåkning i Tvärreds IF. Och då ville det till bättre doningar. Jag fick ett par Splitkein-laggar. Smalare än Limex-skidorna. Dom var rödlackerade och hade hickorykant. Och rottefellabindning, vilket också betydde att pjäxorna byttes mot skidskor.

Efter ett tag växte jag ur dom skidorna. Nu önskade jag mig ett par Six-Je Elit från Sundins (namn efter legendaren Sixten Jernberg). Med ett par sådana skidor skulle framgångarna utan tvekan komma som på ett radband. Det blev inte Six-Je-skidor. Det blev istället ett par Edsbyns Ski-master Tree Stars. Limmade träskidor med luftkanaler. Lätta och snygga! I mitt tycke ett snäpp upp.

Det var med Ski-master skidorna som framgångarna kom. Ja, föralldel… framgångarna begränsade sig till att jag var med och startade i alla skidtävlingar som fanns inom fem mils avstånd på den tiden. Och det var många.
Vår främsta pådrivare var Sten ”Fille” Gustafsson. Tänk så mycket tid som han lade ner på att stimulera oss till träning, anmäla oss och skjutsa oss på hala vintervägar till tävlingar i hela distriktet. På något sätt så trodde han på oss! Han närde nog i alla fall ett hopp. (Det vi vet om Fille är att han långt senare coachade flera (!) framgångsrika åkare från Tvärred.)

Det är många händelser från dessa år som finns i minnet. En gång skulle vi köra stafett i Dalsjöfors. Fille skjutsade oss dit. Och jag tycker mig minnas att Ingemar i Backa också var chaufför. Stafettlaget bestod av Lennart ”Muffe”, Christer på Korsslätt, Ingvar på Stommen och så jag. Jag skulle köra förstasträckan.

När vi kom till Dalsjöfors var vi sena. Fille hade just varit och hämtat ut våra nummerlappar medan vi kladdade med valla. Plötsligt stod det klart att starten strax skulle gå. Hela fältet kom rusande emot oss och jag hade inte ens fått på mig nummerlappen. Den hade Fille i fickan. Fille puttade in mig i spåret mitt i klungan och skrek: KÖR! Jag möter dig uppe i skogen med nummerlappen!
Det blev ingen uppvärmning den gången. Andningen fastnade i strupen. Det enda som malde i huvudet på mig var att jag kände mig obehörig i spåret. Jag hade ju inget nummer… och således hade jag ju inte där att göra!
Jodå, Fille stod i skogsbrynet nära upploppet med nummerlappen, precis som avtalat. Det blev en del fipplande men till slut kunde jag åka in och växla till näste åkare. Jag har ingen aning om vilken placering vi fick den gången. Men det blev i alla fall inget pris.

En gång under ”karriären” skulle vi få åka på träningsläger till Transtrand. Det var stort. Det var ju här som de verkliga framgångarna skulle grundläggas. Allt var packat och klart. Skidorna grundvallade. Vallapåsen… skidbyxorna, den röda mössan och den giftgröna TIF-tröjan. Förväntningarna pirrade i hela kroppen.
Veckan innan vi skulle åka blev jag sjuk. Vilken nesa! Min mor förstod min belägenhet. Dagen innan jag skulle lämna besked sa hon att jag kunde gå ut och prova. Jag hasade mig upp ur sängen och kände nog redan när jag tog på mig kläderna vartåt det lutade. Men jag låtsades inget om. Ingen skulle få se hur illa det stod till. Jag fick på mig skidorna och tog mig iväg uppåt Björkebackaåkern för att känna på mina krafter. Redan halvvägs började benen darra, svetten trängde fram i pannan, det svindlade för ögonen. Hoppet var ute. Det skulle inte blir någon resa till Transtrand för min del.
Det var sannolikt där som min karriär som skidåkare tog slut. Om det inte varit för den eländiga förkylningen hade jag naturligtvis varit en presumtiv vinnare i kommande tävlingar på de flesta nivåer. Nationen gick miste om ett medaljhopp… som ännu ingen sett. Förargligt så klart. Att ett sådant löfte gick till spillo i ett så avgörande skede.
Men drömmen var det viktigaste! För vad är en guldmedalj värd dagen efter mästerskapet… då måste ju en ny dröm ta form.

Det har blivit ytterligare några par skidor sedan dess. Mina Tegsnäs Rajd tillförde en ny dimension i skidåkandet. De har tagit mig ut på många fina turer i ospårad terräng. Främst då på Komosse där miniexpeditioner fått en anstrykning av frihet och äventyr.

Denna vinter har det bjudits goda förhållanden här på vallarna. Snön har kommit och gått men det har faktiskt varit tre bra ”säsonger” under en och samma vinter. Och mina nya Rossignol med ”skin” sviker aldrig, oavsett före.

Åter till morfars gamla hemmagjorda laggar. Vid något tillfälle fick min mor för sig att skänka skidorna till Ulricehamns museum. Hon tyckte att de var kulturföremål av högsta rang med museala kvaliteter. Det tyckte museiföreståndaren tydligt också, för skidorna blev i detsamma en del av samlingarna.
Några år in på 2000-talet behövde kommunen mera kontorsplatser. Då fick museet packas ihop. Alla föremål som människor i bygden skänkt och önskat skulle få ett ”evigt liv” skulle magasineras. De var adresserade till en lagerlokal i Röshult. Ja, jag kände verkligen hur jag Rös!
Skidorna som var mina första och som min morfar gjort skulle alltså inte visas mera.
Det kändes varken bra eller rätt. I samband med detta gick jag till museet och hämtade hem skidorna. Det blev inga protester. Jag skrev på en kvittens och fick skidorna i handen.

Efter några år, ja så sent som förra året, skulle museets prylar återigen flyttas. Då till en lagerlokal i Borås. Det dröjde inte mer än några månader förrän brandkåren i staden fick rycka ut för att spola vatten över hela samlingen. En eldsvåda hade brutit ut och mycket av det museala gick upp i rök eller blev förstört.

Just nu, när jag skriver detta sitter jag och ser på de gamla skidorna. De sitter uppsatta på bokhyllans gavel här i mitt arbetsrum.
Mina Limex-skidor gick ett okänt öde till mötes. Troligen eldade min far upp dom i vedpannan. De gamla ”hemmagjorda” laggarna räddade jag, som genom ett under från lågorna!

GOD TUR!

Relaterade länkar:
https://sunebroman.blogspot.com/2018/02/som-en-oljad-blixt.html
https://sunebroman.blogspot.com/2018/03/detta-ar-toppen.html

Bild 1) Jag åker på morfars skidor. Tidigt 1960-tal.
Bild 2 och 3) Morfars hemmagjorda skidor.
Bild 4) Start i Tvärredsloppet 1969.
Bild 5) På väg mot mål i Tvärredsloppet 1969.
Bild 6) Långfärdsskidorna.
Bild 7) Senaste paret.