I tisdags i förra veckan krystade jag något om magiska trådar. Här kommer en fortsättning på det temat. Igår var det varmt och fint väder. Jag har gärna dörren öppen till naturen utanför. Ibland när jag tar en liten paus från mina innesysslor går jag gärna ut på trappan och tar lite luft. Både i söndags och igår såg jag en liten larv som satt ute på söderväggen. Jag stannade upp lite inför det jag såg. Funderade nog lite på vart den var på väg. Nu i kväll när jag var ute i farstun upptäckte jag något i hörnet närmast dörren. Minsann, hängde det inte en puppa där på väggen!
Jo, så är det. Larven som jag såg utanför har hunnit ta sig in genom den öppna dörren. Hittat en plats att hänga av sig sina urvuxna tajts. Den har naturligtvis iakttagit mig när jag kommit in och tagit av mig mina ytterkläder och hängt upp dem. Larven gjorde likadant. Den har fäst sin bakdel på väggen. Ömsat larvskinnet. Gjort den halsbrytande gymnastiska rörelsen och säkrat sig med gördeltråden. Detta magiska säkerhetsbälte som håller den upprätt och på plats tills det är dags att genomgå den slutliga fasen av fullständig förvandling. En förvandling som skänker puppan den genetiska kodens ädla mantel. En mantel som tar den från krälande på marken till flygande på lätta vingar.
Jag undrar nu hur den tänker? Om den tänker? Eller om det är programmeringen som styr hur detta kommer att sluta. Skall den övervintra som puppa i min farstu? Eller kommer den att kläckas till fjäril? En till två sommarveckor tar det från förpuppning till kläckning. Så då borde svaret vara givet.
Vilken art rör det sig då om undrar säkert vän av ordning? Kålfjäril är svaret. Pieris brassicae. Och trots att jag vet att det är denna larv och dess syskon som ätit upp bladen på mina kålrötter känns den nu mera som min skyddsling än min skadegörande fiende.
På så sätt har den snart genomgått fullständig förvandling på två sätt. Det är märkligt. Att när man får veta lite mera om sina grannar kan de plötsligt upptäckas ha sidor som man lär sig att uppskatta... och en kålmask blir ett sällskap i ensamma stunder...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar