Spänta och spinga

Jag stod i vedskjulet och tillredde tändved. Eller ”tänneve” för att vara dialektalt korrekt. Jag späntade tänneve. Eller spjälkade. Spänta eller späljka ved. Liktydigt med att göra späntved.
Alldeles som jag höll på med mitt späntande, kom min granne Gunnar gående förbi. Han kikade in i dörröppningen och var naturligtvis nyfiken på vad som var på gång där i vedskjulet.
– Jasså, du klyver ved, sa han?
– Jag späntar stickor för att ha att tända med, svarar jag.
Vi pratar en stund och då tilldrar sig Gunnar minnesbilder från sin uppväxttid.
– Minns du Kalle i Toppbo, frågar han?
– Nej, svarar jag. Men jag har hört namnet.
– Han satt ofta vid spisen under höst- och vinterkvällarna och gjorde ”spingestekker” för te å ha å tänna mä i järnspisen.
”Spingestickor” var för mig ett  nytt begrepp. Men när jag senare pratar med min faster Anna-Lisa (f 1923) och berättar om vad jag hört, meddelar hon att det för henne är välbekant.
– Ja, nu när du säger det så kommer jag ihåg, berättar hon.
Vi kommer överens om att spänta ved är att klyva upp till grova stickor. Att spinga är att dela upp de späntade stickorna till mindre och tunnare. I viss mån en egen hemmagjord, men fungerande förklaring.
För att spänta passar det bäst att använda en späntyxa. För att göra mindre stickor kan man använda späntkniv, en sådan med handtag i båda ändar, eller vanlig kniv. En vanlig Morakniv fungerar faktiskt bäst. Jag har provat lite nu ikväll. Men det går inte att klyva hela stickan rakt igenom. Det är lite ostadigt och man riskerar att skära sig. Istället tycker man in kniven lätt i änden av späntveden och ”gnixar” eller”knickar” lite, samtidigt som man pressar den lätt nedåt. Med fördel stöder man stickan mot kroppen och arbetar alltså med kniven mot bröstet. Man kan nästan höra ett litet ljud... väldigt svagt... men inte helt olikt ett litet ”spiinnng” när stickan spriker isär och blir två...
I illustrerad svensk ordbok från 1958 kan man läsa:
sping | a -ade, spingat provins.: spänta, s-a stickor. – sping-sticka späntad sticka.
Ordet gnixa har jag hittat på själv. Det betyder att man vrider, gnider och knixar med kniven för att lättare spräcka stickan. Eller knickar: knäcker och vickar.
Om man lägger en del energi på att spinga stickor kommer det att underlätta när det är dags att tända i spisen, kaminen eller kakelugnen. Det är faktiskt värt jobbet även om det är tidsödande. Annat som är bra för att göra eld med är näver och ”stickebacke”.
Stickebacke är också ett sånt där ord som inte behövs eller är vanligt nuförtiden. Min far delade med sig av det. Och det har funnits med i något sammanhang som jag läst för länge sedan. Stickebacke är allt sådant ”bûs” som faller till marken när man kapar och klyver ved. Det är stumpar, barkflagor, sågspån, flisor och stickor. Alltså: Stickor på backen = Stickebacke. Jag brukar räfsa ihop allt sådan material och samla i kartonger. Ställer det att torka och har sedan ett alldeles utomordentligt tändmedel...