Stamgäster

Almsjuka, ekdöd, askskottsjuka. Det ena trädslaget efter det andra hotas av sjukdomar som starkt förkortar livslängden. Dessutom decimeras antalet träd. Ekarna är drabbade av något som allmänt kallas för ekdöden. Det är en komplex sjukdom som troligen orsakas av flera sammansatta orsaker. Svampinfektion med rotsvamp men också av någon slags algsvamp. En ek som är drabbad uppvisar en gles krona, många döda grenar och onormalt mycket stamstkott eller ”nödskott”.
Almsjuka är också en svamp. Svampen sprids av almsplintborren som är en skalbagge. Almsjukan har varit känd sedan 1950-talet men under 1980-talet kom en ny, mera aggressiv form av svampen. Det har gjort att angreppen har ökat markant i våra trakter.
Askskottsjukan är en relativt nykommen sjuka som via bladen angriper unga skott på askar och senare också grövre grenar och stamdelar. Sjukdomen orsakas av en sporsäckssvamp som i första skedet gör att trädets fotosyntestransport stryps. Här hos mig har flera askar dött. Några träd lever nära döden med massor av nödskott och döda grenar. Kronan blir, precis som hos eken, gles och grentillväxten av nödskott kommer till genom stress. Efter detta stadium har askarna, så vitt jag förstår, ingen möjlighet att överleva. Det kan dröja några år men slutligen så dör de.
Under de senaste tre–fyra åren har jag avverkat de flesta äldre rönnar. Alla har fått något angrepp nära marken. Några decimeter av barken nerifrån roten har blivit slemmig och ramlat av. Precis som om trädet ringbarkat sig självt. Även här verkar det vara någon svamp som härjar. Samtliga rönnarna har mängder av döda grenar och är kraftigt rötade inuti (bild ovan). Jag har fråga runt lite i olika sammanhang men ingen har kunnat svara på om sjukdomen är känd under samlingsnamn. Om du som läser detta vet något är jag tacksam för svar. Allt detta sammantaget ger vid handen att mångfalden är satt under hot. Det känns trist. Väldigt trist. En liten ljusglimt här i mina marker är att vissa askar verkar klara sig från askskottsjukan. De har tydligen andra gener. En annan struktur i sina blad... någonting som gör att de inte blir angripna. Det är bara att hoppas att det inte går som hos almarna, att det kommer en än mer aggressiv svamp som fördärvar den genetiska variationens möjligheter till artöverlevnad.
Lindarna har hittills klarat sig helt från alla sorters angrepp. De är vegetativa, friska och tåliga. En lind kan hamlas ganska brutalt. Den verkar då bli än mera livskraftig. Än friskare. Än mer långlivad. Har dock upptäckt att den allra största linden nyligen fått en stamgäst (bilder ovan). Ett knippe svampar, som jag ännu inte vet namnet på, med stora hattar växer ut från stammen. Frågan är nu om detta är något allvarligt? Det finns inget som tyder på en utbredd sjukdom. Mera ett punktangrepp. Och jag tror att de här svamparna är tillfälliga gäster som ”bor” i ett fågelbohål eller hålet efter en murken gren...

Och slutligen, för att ta lärdom av rönnarnas öde: Fotnära svampighet är inte att leka med. Ett elakartat angrepp mellan tårna kan sluta med att hela innanmätet ruttnar...