Tidsfragment

Lyfter på locket. Överst i den gamla lådan finner jag en bunt gulnade tidningar. Här har min moster Gulli samlat och sparat. Glimtar ur tiden. Tidsfragment. Ett par av tidningarna rymmer varsin anteckning. På den ena, en Boråstidning från den 30 augusti 1961 står skrivet med blyerts: ”Detta var min 50-årsdag”. Det känns ödesmättat. Var det för att understryka tyngden i just denna dag? En markering i tiden. En arkiverad dag. Kanske med visst vemod tillbakablickande över tid som flytt? Eller ett försök att stanna tiden? På en Ulricehamnstidning från den 20 mars 1954 har hon också gjort en notering, med rödpenna: ”Detta var den sista tidningen far läste i”. Ett sätt att bearbeta sorgen? Att bevara något fysiskt. För att förstå. Att ha något att se och känna på när livet kommit i gungning. Kanske läsa. Kanske fantisera om hur far hade läst. Vad hade han tänkt om det han läste. Visste han att han skulle dö nästa dag? I tidningsbunten finns också Ulricehamnstidningar med dödsannonser över min mormor och morfar. Ulricehamns Tidning 13 mars 1948 respektive 23 mars 1954.
Ett sönderklippt och trasigt exemplar av Sjuhäradsbygdens Tidning från den 27 juli 1940 innehåller övervägande artiklar om kriget. Men där finns också, bland annat, en kort notis om en värmebölja i USA som tagit 280 människoliv. Och majskörden hotas. Där finns också tre exemplar av Westgöten från 1928, 1929 och 1932. 
I Västgöta Demokraten från den 18 januari 1958 finns ett stort reportage om Jakob ”Klockmakare” Lindgren. Jakob var bror till min mormor. Eller morbror till Gulli och min mor. Hur du vill. Han var född 5 april 1894. Lantbrukare, kopparslagare, urmakare. Och levnadskonstnär. Kreativ, sprallig, ungdomlig och glad. Som jag minns.
”Till honom kommer torpare och adel, arbetare och direktörer från när och fjärran”, står det att läsa. I reportaget berättas också att han, just vid tillfället, håller på att renovera ett gammalt ur från 1600-talet.
”Men han gillar inte tidens jäkt och hänvisar gärna till att förr i världen hade inte klockorna någon minutvisare. – Man hade inte så bråttom då, räknade inte minuterna och hann ända göra vad man skulle, säger Jakob.”
Enligt vad jag nyligen erfarit blev det mera noga med tiden när järnvägar började byggas. I mitten av 1800-talet. Då krävdes tidtabeller. Och då krävdes också klockor med minutvisare.
Minutvisaren delar upp tiden i små stycken... skärvor... Spillror av tid som vi försöker få att räcka till... Vi virvlar runt i ett orosmoln av fragmenterad tid. Plockar en minut här, en minut där... för att, om möjligt, foga samman till längre avbrottsfria stunder... Så, tänker jag... om vi inte hade byggt några järnvägar hade vi fortsatt då, kunnat klara oss utan minutvisare... haft det lugnare och sluppit jaga tiden...