söndag 23 november 2014

Örnen i alen – ett, två. tre



Idag har vännen Lasse varit här och fyllt min dag med innehåll. Som alltid när vi träffas drar vi ut en sväng med kikare och termos. Oavsett väder. Oavsett odds att uppleva något extra i naturen. Idag var det minsann både taskigt väder och dåliga odds. Mörkt, regn i luften och snålblåst från sydost. Så vad göra. Efter en runda härutanför för att detaljstudera röjningsläget och mina framtida planer i ängsregionen drog vi ner till sjön. Ruggeboviken. Precis som väntat – i stort sett livlöst i viken. Ett par skarvar trängdes på den största av Ruggebo stenar. Den lilla del som fortfarande sticker upp ur högvattnet. En skäggdopping syntes på långt håll. Med låg profil i det blekgrå vattnet. Och ett par knipor.
Så inträffar det oväntade... En storvuxen havsörn dyker plötsligt upp på himlen norr om fågeltornet. En gammal fågel. Vit stjärt. Troligen revirets härskande örnmamma. Örnen gör en vid gir över viken. Med hängande fötter. Ser det nästan ut som om den tänker sig ett fiskafänge... sänker sig över vattnet men ångrar sig och flyger in mot strandskogen på låg höjd. Kommer ut en sväng till och gör sig synlig. Låter sig studeras. Magnifikt. Ståtligt. Tillbaka in bakom träden.
Reflexmässigt sliter jag upp min kamera trots att jag bara har normalzoomen på.
– Pass på, säger jag till Lasse... förvånar mig inte om vi får örenen rakt över oss... det känns som den är på väg söderut.
Vi väntar några sekunder... kanske en halv minut. Men ingen örn.
Våra skärpta sinnen slappnar av... och då, just i den stunden när vi är lite ouppmärksamma... då kommer örnen... seglar upp bakom alarna alldeles intill oss...
Just som den ska glida över den närmsta toppen, högst tjugo meter bort och till synes landa rakt i tornet, får den syn på oss.... tvärvänder blixtsnabbt och försvinner...
Under den korta stunden hann jag huka mig ner på golvet i tornet... fyrade reflexmässigt av två exponeringar helt på måfå... autofokusen tecknar alens grenar skarpa och fina... den flyende örnen förvandlas till ett hjärnspöke...
Samtidigt som jag fotograferar örnen genom alens grenar.... riktar Lasse sin kamera mot mig... Så förvandlas detta ögonblick och stundens dramatik till en fotosession – ett, två, tre...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar