Kill your darlings #1

Det känns aldrig bra att avsluta ett trädliv som är vitalt. I växande. Tvärtom. Oerhört tungt och svårmodigt. Och just därför har jag dröjt i flera år med just dessa två blonda skönheter. Jag har helt enkelt inte haft hjärta att fälla dem. De båda björkarna är tvillingar. Frögrodda samma år. Deras vita stammar och hängande grenar, som ett vackert flor, har motsvarat sinnebilden av de perfekta björkarna. Som ett signum för svensk idyll. De har slagit rot och tillåtits växa upp i en liten ”nipa” i Bredåkers brantaste del mot ravinen. I stort sett lodrätt sluttar det ner mot bäcken. Här har någon i historisk tid, kanske min morfar, kanske min morfars far byggt en stödmur. Under mycket möda och stort besvär har de baxat fram stora block och stenar. Byggt muren och skyfflat jord för att fylla upp på åkersidan. Jag kan tänka mig att det med den tidens hjälpmedel kan ha tagit flera veckor i anspråk. Målet har varit att bygga en jämn kant för att få åkerjorden att stanna kvar. Hindra den att rasa ner i ravinen.
Det jag befarat under lång tid, men som hittills inte inträffat, är att de båda björkarna, i allt mer tilltagande storlek, skulle bilda hävstång, falla omkull och rasera hela den uppbygga stödmuren. Denna risk är nu eliminerad. Ibland finns ingen återvändo... Sometimes you have to kill your darlings...