Dödvedsdepån

Här är en bild på en av mina dödvedsdepåer. Jag berättade igår om att delar av den gamla asken skulle läggas i depån. Vad är då en dödvedsdepå? Ja, ordet har jag hittat på själv. Eller kanske jag har fått det av någon? Jag tycker det fungerar bra för att beskriva det rent materiella. En hög med gammal ved helt enkelt. I skogslandskapet har den döda veden sedan länge varit en bristvara. Naturskogar och urskogar upptar en alltför liten andel av totala skogsarealen i landet. Bristen på död ved, vare sig den står upprätt som torrträd eller ligger ner som lågor, gör att många organismer har svårt att hitta sina artegna livsmiljöer. För vissa organismer är död ved föda. För andra är den boplats, växtplats eller skydd. Mängder av arter som är beroende av död ved är i dag sällsynta och hotade. Bakgrunden är att rådande skogsbruk lett till att ytterst få träd uppnår tillräckligt hög ålder för att dö en naturlig död.
I de marker som jag har under uppsikt... alltså slåtterängarna, har det traditionellt städats grundligt. Stammar, grenar, kvistar och löv har städats bort vid fagningen (röjningen) för att säkra en god höskörd. Ängens primära uppgift har ju varit att producera maximalt med gräs till vinterfoder. Slåtterängen har sällan innehållit död ved. Förutom att det funnits gott om överåriga träd. Flerhundraåriga hamlade ihåliga lindar och askar. Det mesta av det jag avverkar i ängarna är, unga, nytillkomna träd. Omkring 50-60 år gamla. De träden gör jag brännved av. Kapar och klyver. Parallellt med detta skapar jag nya hamlingsträd. Och restaurerar gamla dito. Dessutom försöker jag att ta tillvara delar av de riktigt gamla träden när de av olika anledningar ger upp livet. Grova grenar av ek efter grenbrott, lägger jag uppe i skogsbrynet. Där har jag också samlat en del av den döda ved som kommer från ängarna. På bilden syns en ”övergrov” rotstock av björk som delvis också kapats i ”trissor”. Den skadades kraftigt vid stormen Gudrun och avverkades ett par år senare. Uppe till vänster i bild ligger en del av det material som under lång tid varit en trägärdesgård. Det är störar av senvuxen gran. Närmast i bild ligger nu också delar av den nyligen fallna och styckade asken från Sorgedalen. Det skall bli intressant att följa dess slutliga öden. Jag hoppas på en mångfald av inneboende... skalbaggar, svampar, lavar, mossor, maskar, larver...