Ljus och livslust

Det är söndag förmiddag. Februarisolen skiner in genom mitt köksfönster. Den första riktigt soliga dagen på hur länge som helst, känns det. Det är som om solen vilat sig och laddat för att återkomma med ny energi. Nu flödar strålarna med full intensitet. Och i detsamma avslöjas en höggradigt eftersatt fönsterputs. En flammig, solkig hinna på utsidan. En tunn rökig film mellan glasen. Och mängder av skitar från sensommarens sista flugor på insidan. Husets ögon har mist sin klarhet. I det intensiva solljuset bildar vinterns avlagringar ett diffuserande filter. Ett filter mellan mig och världen utanför.
Vederkvickt av ljuset, vilodagen till trots... och för att uppnå full transparens... det blev till att putsa!
Det kändes som en vårdag. Att sitta där på fönsterkarmen. Sträcka sig ut och tvätta rutorna. Solen värmde! Och fåglarna sjöng.
När jag var färdig med putsningen var vattnet i min hink ogenomskinligt. Smutsigt. Nästan svart. Fönsterrutorna däremot var osynliga. Invisible! Naturen utanför avtecknade sig kristallklart. Varenda barkflaga på linden. Vartenda barr i enen. Varenda fjäder i grönfinkens dräkt. Crystal clear!
Jag drog mig till minnes hur det var när min mamma opererades för grå starr. Hon hade under flera år fått synen försämrad. Egentligen borde hon fått hjälp långt tidigare men jag tänker att ingen riktigt gett henne de rätta förutsättningarna. Det hette att hon hade ”gula fläcken”... det vill säga makuladegeneration... åldersförändringar i ögat... och hon nöjde sig med det beskedet. Det var en stor sorg att efterhand märka hur synen försämrades. Hon ställde undan TVn. Slutade läsa tidning. De böcker som hon läste lades i en hög på en undanskymd plats. Sin älskade symaskin kunde hon inte heller arbeta med. Hon gick in i ett grått töcken. Till slut väcktes ändå en förhoppning. Det kom en ny ansvarig sköterska på hemtjänstdistriktet. Vi förde en diskussion om hur min mamma skulle kunna klara sig själv hemma ytterligare en tid. Då återkom vi till att det egentligen inte skulle vara några större hinder om det gick att förbättra synmiljön. Vi talade om att ordna bättre ljus. Och att göra ny synkontroll. Till slut stod morsan inför en möjlighet att göra en starroperation på det bästa ögat. Inget lätt beslut men ändå ett hopp. Det var under en period då lasarettet hade en drive för att kapa köer. Alltsammans blev bestämt och genomfört på mindre än ett par veckor. Trots att allt gick bra minns jag tydligt hur missmodig morsan var när hon kommit hem efter operationen. Hon skulle ha droppar i ögat några dagar. Och hon upplevde att allt bara blivit sämre. Lite ljusare, visst... men dimmigt...
Så kom den där dagen då ögondropparna tog slut. Läkningstiden var över och irritationen i ögat avtog. Dag för dag förbättrades synen och rätt som det var kunde hon åter läsa tidningen. Hennes gamla böcker kom fram igen. Hon blev ivrig och humöret steg. Det blev som att återfå ett stort mått av förlorad livskvalitet. Ökad livslust. Och möjlighet att klara sig själv ytterligare en tid. Det var utan tvekan ett stort under. Som betydde gränslöst mycket.
Lite av den där känslan fick jag idag. Ljuset återvänder. Mörkret viker. Humöret stiger. Ur det konturlösa mejslas insikter fram. Den grå hinnan putsas bort. Det som är grumligt framstår mera klart. Det går att urskilja detaljer som leder utåt... framåt... Det blir lättare att sortera. Det går att känna igen – identifiera det positiva. Mycket som känts svårt och problematiskt framstår som lättare och mera hanterbart. Ljuset silar in och ger en livslustinjektion...