Full sula!

Äntligen ett vinterväder som lockar till lek och aktivitet. Undrar lite vad vädergudarna har i tankarna när de dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad levererat ett väder som varit otjänligt ur de alla flesta perspektiv? Det är inte som förr. Då var varenda vinter kall och vit. Tjocka lager med snö täckte hela landskapet och förändrade det till en lockande arena för alla sorters vinteraktiviteter. Nästan alltid var det så. Som jag minns.
När jag växte upp fanns inte pulkor och snowracers. Vi åkte på masonitskivor och flygande tefat av plåt. Någon uppfinningsrik hade byggt en kälke av gamla avlagda skidor genom att spika ihop paret med tvärslåar av brädor som gick att sitta på. Och så fanns det ju skidor också förstås. Här i byn där jag växte upp fanns två tre backar som bjöd på fartfyllda upplevelser. Det var Hûlebacken, Selmes backe och Gullana backe. Hûlebacken var den längsta och snabbaste av de tre. Backen var byvägen mellan Skog och Hulu. Åtkörd och ofta isig och vissa dagar ruggigt snabb! Farlig! Vägen kallas numera, av någon svårförklarlig anledning för Skogvägen... men det beror naturligtvis på i vilken ände i vägen den satt som namngav den – då när alla samhällets gator och vägar skulle skyltas. De två andra backarna, Selmes och Gullana, var lite mera softa. Naturbackar. De bjöd på fina förhållanden för lössnöåkning. Selmes backe hade namn efter markägarinnan, Selma Andersson. Selmes backe var lång, brant och rätt brutal. Den slutade lite abrupt och det fanns risk för rejäla vurpor i finishen. Gullana backe, eller Gullans backe, hade namn efter min moster Gulli... eller Gullan som hon kallades. Gullana backe var inte lika brutal och snabb som Hûlebacken och Selmes, men bjöd på fler möjligheter till variation. Med dagens benämning... flera nedfarter. Idag tror jag att Hûlebacken är utrangerad som bob och pulkabacke... trafik och sandning har satt stopp.
Både Selma och Gullan är sedan länge borta. Döda och begravda. Selmes backe har vuxit igen med sly och är inte längre åkbar. Gullana backe däremot, lever vidare och har faktiskt fått nytt liv. Renässans! Lika inbjudande och fungerande som då jag växte upp. Just idag har jag fått glädjas av att se barn åka i sluttningen. Med stor entusiasm och under vilda tjut har de testat alla nedfarter... Jag tycker det är härligt att genom köksfönstret se hur de kastar sig ut i branten. Under förtjusning och dödsförakt. I full sula. Och jag är övertygad om att backen ger minnesvärda stunder, pirr i magen och friska ungar... Det är så här en vinter skall levas!
Lite av det lugnare slaget blev min och Martins Lundhagsmarsch. Vi initierade marschen idag som en ny aktivitet föranledd av att Martin investerat i nya kängor. Ett par Lundhags Syncro Mid. Grymma kängor! De skulle provgås och dagen till ära plockade jag fram mina Lundhags Alaska från början av 1980-talet. Skywalk-sula, cellgummifot, höga polstrade läderskaft och lädersnören. Lika fina, sköna och bra som de var när de var nya. Mina Alaska har jag bara använt vintertid. Och oftast tillsammans mina Tegsnäs Rajd-skidor. Det betyder att de inte alls är farligt slitna. Bra mönster – full sula. Kanske den hårdnat lite genom åren men ger ändå bra grepp efter 35 vintrar! Kvalitet och komfort i vartenda steg. Vi gick en runda på 9 kilometer. Mest oplogat. Bratt och djupt i skogen. Och avslutade med biff och smörspäckat potatismos! En riktigt skön vinterdag...

Bild 1: Henrik med barnen Ella, Oskar, Alec, Elin och Aban i Gullans backe.
Bild 2: Martin i trekkingspåret på väg från Bäckaskog i stigningen upp mot Jönsalyckan.