Lik i lasten

Den 17 november skrev jag ett inlägg här på bloggen under rubriken ”Åldringens sista suck”. Det handlade om den flerhundraåriga asken som efter en långt liv slutligen dog och föll till marken. Själva döden hade tagit ganska många år på sig. Ett träd blir inte hur gammalt som helst. Och asken hade fått utså många prövningar under sin livstid. Längst uppe i stenröset hade den slagit ner sina rötter. Bara det en ganska stor utmaning för ett träd. Det fanns inte speciellt mycket mylla i högen. Mest sten. Och hur asken torra somrar lyckats överleva i denna väldränerade miljö är ett under. Dessutom har den regelbundet blivit hamlad. Dess grenar och löv hade kapats med jämna intervall för att bli djurfoder. Kanske vart sjunde år. Hela stammen var ihålig. Och säkert ett fantastiskt tillhåll för fladdermöss och fåglar som sökt skydd dag respektive natt. Mängder av organismer har haft sin hemvist i det gamla trädet. Däggdjur, fåglar och insekter. På barken har funnits en rik lavflora. Bland annat har den rödlistade almlaven (Gyalecta ulmi) haft sin hemvist här. Kanske den gamla asken hyst fler arter totalt sett genom sin livstid än hela dess omgivande miljö. Som ett minisamhälle med massor av funktioner och en omätlig mångflad. När stammen föll landade den lite olyckligt. Halvt på svaj och på väg att rasa ner från stenröset. Jag har länge funderat på hur jag skulle ta hand om den ärbare gamlingen. Idag var jag mogen att gå till verket och stycka liket. Jag kapade stammen på mitten och delade upp topphalvan i hanterbara bitar. Resten av stammen, rotstocken, lyckades jag med fyrhjulingswinchens hjälp baxa upp till ett stabilt läge. Där skall den få ligga. På den plats där den vuxit skall den få sluta sina dagar. Uppe på toppen av röset. Värmd av solen och omfamnad av växtlighet. Resten av stammen skall jag placera i en dödvedsdepå. Jag har en sådan uppe i skogsbrynet...

Länk till inlägget den 17 november:
http://sunebroman.blogspot.se/2014/11/aldringens-sista-suck.html