100-årsminne

Idag är det den 2 juli. Mina båda föräldrars gemensamma födelsedag. Min far var född 1916 och min mor 1914. Mor hade alltså fyllt 100 år i dag om hon levat. Hon blev inte 100. Hon dog när hon var 88. Far dog två år tidigare, 2000.
För att göra denna, den 2 juli 2014 till en minnesdag plockade jag en bukett blommor härutanför. En blandning av ängs- och trädgårdsblommor. Rosor, prästkrage, nattvioler, johannesört, gullris och stjärnflocka. Sedan åkte jag till krykogården.
I övre delen av Lycke lider slår en fjäril mot bilen... en pärlemorfjäril. Den fastnar i torkarbladet. Fartvinden sliter och rycker i vingarna. Jag far vidare ett stycke och fjärilen åker med. Tankarna ilar i skallen. Några frågetecken radas upp. Jag stannar. Plockar försiktigt loss fjärilen och tar den in i bilen. Sätter den i blommorna som jag lagt i sätet bredvid. Den får åka med till kyrkogården. När jag lyfter buketten ser fjärilen rätt vissen ut. Den har en liten spricka i en av vingarna och de är lite blöta.  Några fjäll har lossnat. När jag bär buketten sitter fjärilen kvar. Orörlig. Slapp och, till synes, viljelös. Jag sätter blommorna i en vas. Ansar lite i planteringen. Då kommer plötsligt solen... Det spricker upp och blir med ens varmt och skönt. Jag sätter mig i gräset bredvid graven. Solens strålar värmer. Tiden stannar. Jag stannar. Efter en stund kvicknar fjärilen till. Pumpar upp trycket och börjar utforska blommorna i buketten.
Det är något speciellt med fjärilen. Den är så spröd som livet självt. Så lätt som ingenting men ändå med så mycket skönhet. Tankarna virvlar iväg där jag sitter i gräset. Jag förflyttas till den natt i december 2002 då min mor lämnade allt levande. Jag kom för sent för att vara där när hon tog det sista andetaget. Jag kom för sent. Men så nära. Så nära att jag kunde förnimma något som kretsade runt i rummet där hon låg. En kort stund senare blev allt stilla. Det var som om det där ”något” smet ut genom det lilla vädringsfönstret som stod på glänt... Kan det har varit den pärlemoskimrande? Drömmen? Den sista energin? Själens lätta vingar...
En sådan här dag som idag, då jag söker efter minnen i mitt inre, öppnas dörrar till rum som varit stängda. När dörrarna nu står på glänt kommer också känslorna fram. Hjärnan bombarderas av bilder och tankar som i en korseld. Jag blir extra mottaglig för små, små nyanser. Sinnena står vidöppna och närheten till livet blir påtaglig...
– – – – –
Min mor var nummer tre i en syskonskara på fem. Längst bak i bilden ovan står Valborg Linnéa Sofia. Hon föddes i mars 1909. Samma år som familjen flyttade till Skog och Lillstugan. Flickan som sitter ner  är Gulli Eva Fredrika. Hon föddes i augusti 1911. Till vänster om Gulli står Gustaf Gerhard. Han föddes i maj 1917. Längst till höger står Maud Ingegerd Lovisa, född 2 juli 1914. Hon är åtta år när bilden tas, 1922, och detta är den enda bilden från hennes barndom som finns. I mars 1924 fick de fyra ytterligare ett syskon. Då föddes Klas Hjalmar Emanuel.
Samma år som min mor föddes stod det nya huset i Skog klart för inflyttning. Kan tänka att det var en stor och viktig förändring! Från att ha bott i Lillstugan i fem år, mellan 1909 och 1914, var detta säkert som att flytta från en koja till ett slott. Lillstugan som bestod av ett enda rum med lågt i tak plus ett litet förråd som förstuga. Det nya huset var rymligare, luftigare, ljusare och långt mera generöst än vad någon av föräldrarna Gerda och Ludvig vuxit upp i. Det var verkligen något riktigt fint...