Sommarnatt i Torpasjön

Sent i går kväll, just som solen var på väg ner, drog vi ut på nattpaddling. Tillsammans med vännen Ulrika paddlade jag, från Haganäs förbi Sandö och Dragsudd, in i Torpasjön. När kvällen övergick till natt blev stillheten där ute total. Vi tog vår fika vid Hofsnäs. Solen har dalat. Några små moln – tunna som streck – har ankrat upp på den rosaskimrande himlen. En ensam man tar ett bad i den ljumma natten. Myggornas vassa inanade och skvalpet från den badande är de enda ljud som hörs. Ett par hägrar flyger över. Ett avlägset rop från en tranan bryter tystnaden en kort stund.
Vid midnatt lägger sig vattnet spegelblankt. Vi slutar paddla. Vi slutar prata. Glider sakta med den lilla rörelse som sista paddeltaget gav. Det minimala svallet vid fören visar att vi är i rörelse. Tystnaden blir näst intill påträngande. Till en början hörs ljud inne i örat som inte finns... men efter en stund blir ljudlösheten massiv. Det är sommarnatt på Torpasjön. På avstånd hörs en bil som närmar sig. När den passerar bron mellan näset och Torpalandet upplever vi det som ett skådespel. Strålkastarna och de röda bakljusen speglar sig i vattnet. Med ett svagt sus, som ett ufo, rör den sig genom landskapet och förvinner. Stillheten återtar makten över och landskapet.... och vi är i den magiska ringen – smidd för natten...