Tomt utan kurre

Decemberdagarna som vi nu upplever är extremt fattiga på ljus. Det känns som att vandra i skymningslandet. Och nästan omöjligt att skönja när solen nått sin middagshöjd.

Nästan omöjligt också är att fotografera. 2500 iso ger en 1/40 dels sekund och bländare 5,6.
Det är mest tur om det går att fånga något som rör sig med den exponeringstiden.

Vid fröautomaten är det stundtals livligt. Listan på dagliga besökare innefattar ett 10-tal arter. Grönfink, talgoxe, blåmes, tita, grönsiska, stenknäck, koltrast och gulsparv…

Idag dök domherren upp… julkortsfågeln som sig bör vid den här tiden. En ensam hanne anmälde sin ankomst med en serie ljudliga visslingar högt uppe i linden och landade strax därefter vid frömataren.

Några dagar i sträck har trädkryparen hälsat på. Han plockar smulor som faller från ”de rikas bord”. Trädkryparens näbb är ett fantastiskt verktyg för att plocka spindeldjur och annat smått som funnit gömställen trädens bark. Att äta frö är värre. I synnerhet solros- och hampfrö som måste skalas.

Men när grönfink, domherre och stenknäck festar faller ofta smulor av mosade frön till marken. Det ger trädkryparen goda möjligheter att få del av maten.

En gäst vid fröautomaten som jag saknar är ekorren. Flera vintrar i rad har jag haft flera ekorrar som matgäster. En av dessa hade sitt natthärbärge i fågelholken strax intill.

Han var uppe tidigt och käkade fröfrukost. En stunds lunch. Och så ett litet skymningsmål. All annan tid tillbringade han sovande inne i holken.

Men nu är ekorrarna helt försvunna. Och jag tror mig veta orsaken...

En tidig morgon i somras vaknade jag av ett fasligt liv utanför mitt vindskydd. Jag var inte riktigt vaken men när oväsendet inte upphörde utan snarare ökade klev jag hastigt ur sängen och rullade upp… Alldeles utanför mitt sovrumsfönster rusade en mård förbi. Förföljd av ett helt koppel ilskna skator. Tio eller fler. Byns alla skator larmade för fullt. Mården försvann i faslig fart upp mot skogen och skatorna efter.

Den gångna sommaren blev det inte några ungar hos skatorna i byn. Troligtvis hade mården specialicerat sig på att plundra skatornas bon på ägg och ungar.

Eftersom flera i grannskapet noterat avsaknad av ekorre är det enkelt att förstå att mården även här har tagit sitt. Det vill säga allt. Till detta skall fogas att ett av mårdens främsta bytesdjur är just ekorre. I höstas när jag rensade fågelholkar blev det också tydligt att ekorrarna försvunnit. Det brukar alltid finnas minst två-tre holkar som är bebodda av ekorre. Ofta när jag reste stegen mot ett sådant träd kunde det sticka ut ett huvud ur öppningen och ett par ögon som surt och misstroget tittade mej. Denna höst när jag rensade såg jag inga tecken på att holkarna varit upptagna av ekorre.

Misstankarna om mårdens framfart stärktes också då jag den första november var jag på väg upp till skogen på fyrhjulingen. När jag körde in på Intagsåkern såg jag, under några sekunder, mården fly in i bland granarna. Andra mötet således.

Det är fantastiskt spännande att ha mård inpå knutarna… men det känns tomt utan ekorrar… Väldigt tomt!

Relaterade länkar:
https://sunebroman.blogspot.com/2015/04/en-lustig-kurre.html
https://sunebroman.blogspot.com/2018/01/sola-och-bada.html  
https://sunebroman.blogspot.com/2017/03/morron-middag-kvall.html