De senaste två veckorna har det rått febril aktivitet kring fröautomaten. Jag fyllde den stora behållaren på långfredagen och det tog slut på bara några dagar. Nu är det bara hälften kvar av andra fyllningen sedan påsk. De riktiga storätarna är stenknäckarna. De har varit fyra stycken här och kalasat. Från tidiga morgonen till sena kvällen har de suttit och plockat frö efter frö. Skalat och mosat. Med ett förbluffande driv. Grönsiska och grönfink har varit talrika. Och när stenknäckarna tillfälligt hållit sig undan har de gröna passat på att förse sig. På marken under behållaren har det vimlat av bergfink och bofink. Bergfinkarna är väl troligen på flyttning norrut och behöver ladda sina energireserver. De sitter aldrig uppe i mataren utan litar till att det finns slarviga individer ur andra arter som sprätter ut eller tappar frön på marken. Nötväckan till exempel är en notorisk frösprättare. I går morse blev det plötsligt helt rent på fågel kring matbordet. Hela den stora blandade flocken lyfte hastigt och tog skydd uppe i den närbelägna björken. Tänkte kanske att det var någon av grannskapets katter som svansade förbi. Men strax fick jag visshet. En ekorre kom klättrande nedför stammen på den stora linden. Lite ryckig, i etapper tog den sig ner och parkerade sedan vid fröautomaten. Där kopplade den grepp i barken med baktassarna. Och genom denna smått akrobatiska ställning fick den tillgång till mat i munhöjd. Den lille gynnaren verkade svulten och uppträdde därför oblygt. Och blev inte påtagligt störd av att jag sakta öppnade dörren och slog mig ner på trappan utanför. Jag småpratade lite med den. Bjöd och sade varsågod... ta så många frön du vill ha... frågade hur han mådde... och var han bodde. Ekorren vande sig snabbt och fortsatte att kalasa på de begärliga fröna. Den tyckte nog jag var en lustig kurre...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar