Vårens första

I går berättade jag om hur effektiv jag blev när jag fick arbetshjälp. Nu är jag inte lika kaxig. Hela veckans hårda jobb har satt sina spår. Idag har gått i knapp styrfart. Men detta tillstånd till trots kan jag säga att jag är lika nöjd som slutkörd. Helt. I detsamma tvingas jag konstatera att det inte går att köra en 60-plussare hur hårt som helst. Vet inte vad jag skall ha den insikten till. Men den kanske kan komma till nytta någon gång.
Fram emot dagens sena eftermiddag piggnade jag till något. Så pass att jag dristade mig ut på en liten promenad. På svaga, vingliga ben gick jag upp mot bäcken. Och där på avstånd ser jag något gult glimma i den mörka fåran. Årets första kabbleka. Minsann! Mycket är på gång nu i naturen. Och det börjar bli svårt att hålla jämna steg om man, som jag, vill ha koll på årets första av allt som spricker ut, blommar och kvittrar.
Igår kväll sammanträffade jag med årets första mygga. Precis som brukligt med myggor blev det överraskande. Hennes blodtörst sammanförde oss i ett svidande möte. En påflugenhet utan pardon. Trots att hon gjorde mig till utvald hade jag svårt att till fullo uppskatta inviten. Attraktionskraften liksom försvann i samma ögonblick som hon punktrade min hud. Nu idag har jag en kliande svullnad i nacken som påminner om gårdagens dejt. Ju mer jag river på den desto mer kliar den. Våren känns! Olika beroende på var den träffar, så att säga.
Som varje vår när den första kabblekan slår ut blir den också förevigad. Det har blivit ett sätt att stadfästa att den passagen i vårens ankomst är noterad. När jag ligger där på huk för att ta min bild på den solgula blomman upptäcker jag att hela backen är full av blommor. Andra blommor. Vårfrylet har också börjat slå ut. På avstånd oansenligt. Vid närmare beskådan både vackert och spännande. I oregelbundna ax på korta stjälkar. Med mängder av små vitbrämade stjärnlika blommor påkallar frylet uppmärksamhet...