Det kruttorra riset brann som en jättelik fackla. Sprakande. Gnistrande. Ackompanjerat av rödhakesång och morkulleknips. Och i samma stund som solen sjönk i väster steg flammorna som högst mot skyn. En par timmar senare, när den stjärnklara natthimlen välvde sig över Skog falnade de sista lågorna. Det är något magiskt med eld. Som ett av de fyra elementen utgör den en urkraft. Sprider fascination och inger respekt. Vi har den inom oss. Och den hjälper oss att överleva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar