Tvärredsvägen in i framtiden

 

I dagens inlägg här på bloggen ämnar jag lämna det historiska ”plånboksarkivet”. I alla fall för en tid. Istället tar jag tillfället att presentera en rykande (!) färsk nyhet. I sammanhanget känner jag mig dock nödsakad att varva med några gamla, men mera näraliggande, histioriska minnen och bilder.

Idag var det målgång för NCC och asfaltläggningen på väg 1709! Återstår nu bara kantfyllningar och att måla linjer.
Under ett par veckors tid har det pågått asfaltering av väg 1709, eller Tvärredsvägen för den som är mer bekväm med det ”epitetet”. Väg 1709 löper mellan Villstaden i Ulricehamn och Hulu. Den sträcka som nu är försedd med rykande färsk asfalt är den mellan Brunns gamla skola och Åliden i Hulu.

Under hela 1960-talet var vägar i allmänhet, och Tvärredsvägen i synnerhet ämne för klagomål. Missnöje, uppslitande tvister, uppgivenhet och ilska. Vägarna på många håll var i ett miserabelt skick. Många vägar kunde inte möta den nya tidens krav med ett allt mer ökande trafiktryck.

Tvärredsborna lobbade hårt för förbättringar av ”sin” väg. Thore Eriksson och Olof "Olle i Onsered” Andersson var, enligt mitt minne, två av de mest aktiva pådrivarna för att vägen skulle rustas upp. De var kommunpolitiker i den dåvarande Åsundens kommun. (Uppgick den 1 januari 1974 i Ulricehamns kommun). Även lokalpressen var med på tåget och publicerade gärna argumenten i nyhetsformat. UT ingick på något sätt med i lobbyn för alla som ville ha stöd och uppmärksamhet för sin sak.

Jag minns själv hur Tvärredsvägen såg ut. På sträckan mellan Lycke och platsen för gamla bygdegården var vägen så hårt nedskrapad att vägbanan var lägre än dikena. I den mån det alls fanns diken. Det påfördes aldrig något grus. Det bara skrapades för att någon mån hålla körbanan farbar. För var gång som vägskrapan körde blottades gammal material som lagts i vägen innan biltrafiken på allvar gjorde sitt intåg. Där låg slanor och mindre träd tätt, tätt som förstärkning under gruset. När gruset skrapades av kom allt det som tjänat som underlag upp i dagen.
Jag minns också något tillfälle då en lastbil hade kört fast mitt i vägen. Detta var mellan gamla bygdegården och vägen mot Kullagården. Där var ett riktigt surhål. Lastbilen stod på underredet och spåren var vattenfyllda. Jag har också något svagt minne att ”Bil-Ragnar” var där med sin bärgare och drog av den en vajern efter den andra i sina försök att få upp lastbilen. Vet inte hur det gick. Men upp kom den ju till slut på nåt sätt. Jag minns också att det fanns en viss spänning som vi barn i skolbussen upplevde när chauffören pressade sig igenom just den träskartade passagen.

Kampen för vägen var under flera år en följetong i ortspressen. Vid ett tillfälle hade kampgruppen för vägens upprustning forslat med sig en kanadensare och sjösatt i den i en stor vattensamling i en kurva någonstans i Folkesred? Jag minns inte vem som paddlade och inte heller vad som stod i rubriken men jag är lockad att genomsöka tidningsarkivet för att få återse den. Kan ha varit i UT?

En bild som var i UT har jag kvar i ett gammalt klippalbum. Den är publicerad den 28 mars 1968 (drygt ett halvår efter högertrafikomläggningen). Det är dåvarande folkskolläraren Bertil Gardell som varit ute och tagit bilden. Han var också en stark pådrivare för ortens utveckling. Bilen som kommer mot fotografen rattas av Nils Larsson. Han var lantbrevbärare. Bilen är högerstyrd vilket avslöjar att det är han och posten som är på väg.

Bilden visar med all önskvärd tydlighet vägens beskaffenhet. Just vid detta tillfället var det vår och snösmältningen hade börjat. Tjälen började släppa och det var ett äventyr att ta sig från Ulricehamn till Hulu. Översållat av rännilar, potthål, tvättbrädor och tjälskott.

Min egen bild är tagen i februari 1972 mellan Blåbandsföreningens lokal i Brunn och stenladugården i Kråkebo. Den bilden visar att den långa kampen för en bättre väg hade vunnit gehör. Om min datering av negativet är rätt avslöjas att det just detta år var en snöfattig vinter.

Upprustningen som gjordes 1971–1972 blev, för den tiden, ganska omfattande. Sträckningen ändrades på några ställen så att en del krökar försvann. Något krön sänktes och någon svacka fylleds upp. Och det blev samtidigt också riktiga diken. Och med tiden också någon sorts beläggning. Troligen oljegrus?

Sedan dess har vägbanan förbättrats många gånger. Lappats och lagats med olika metoder. Men nu i månadskiftet oktober–november har har Tvärredsborna (och alla andra vägfarare i detta häradet) fått en tidig julklapp! Hela sträckan från Brunns gamla skola till Åliden i Hulu lagts om med ny asfalt! Bättre än så här har väg nummer 1709 aldrig varit!

Det känns som ett gott tecken! Min tolkning av detta tecken är att mitt Skog, Hulu och kringliggande byar avses att finnas kvar ännu ett stycke in i framtiden...

Ta det lugnt på vägen! Håll avstånd och ett öga i backspegeln!

UT torsdagen 28 mars 1968

Tvärredsvägen vid Kråkebo februari 1972