Stubbskott blir hamlingslind

I gårdagens inlägg förde jag ett resonemang om topphuggning kontra fällning vid roten av träd. Jag skrev där att hamling ofta blir förstavalet om det passar in i landskapsbilden. I mina ängar har jag under restaureringsfasen tagit ner mängder av träd. Träd som under lång tid tillåtits erövra och beskugga stora delar av den ursprungliga ängen. De flesta träd har fällts vid roten. Men många har jag valt att topphugga. Topphuggning har gjorts där trädets ålder varit lämplig. De flesta nyhamlingar är gjorda på unga träd. Och företrädesvis då lind och ask. På vissa ställen har lindarna blivit allt för stora för att topphugga. Då har bara återstått att kapa vid marken.
De två översta bilderna här i inlägget visar hur stubben efter en nedhuggen lind blivit omringad av livskraft. Livskraft i form av hundratals stubbskott. Vissa av dessa kommer direkt från stubbens närhet. En del kommer från näraliggande rotsystem. Idag har jag gallrat bland alla telningarna och sparat fyra stycken. Dessa fyra ska få växa sig större och efterhand gallras så att bara en stam återstår. På så sätt kan jag få en ny lind där moderträdet stod. Men den linden är då tänkt att bli ett hamlingsträd. Om jag lyckas hålla efter nya basal- eller stubbskott varje år framöver kan jag få den mesta energin från det gamla trädet att komma det nya till del.
På bilden längst ner syns ett sådant exempel. Här stod för några år sedan en jättelik lind. Den skuggade stora delar av ängsbacken intill. Nu har jag släppt fram en stam som är på god väg att gå från buske till träd. Och som kommer att ”linjera” med de små hamlingslindarna som skymtar i bakgrunden.