Skuggsång vid skymningstid

Under vårarna är rödhaken både morron- och kvällspigg. Han börjar sjunga en stund innan gryningen. Och är den som sänder sista strofen ända in i mörkningen. Långt efter att skogens trastar har satt sig på nattkvist.
Rödhaken bär epitetet ”tjäderklockan”, och det just därför att han är tidigt uppe. Han är nämligen skickad att väcka tjädrarna för att de ska komma i tid till spelet.
Rödhakens sång är explosiv… först några trevande toner… känns nästan som att han försöker hålla emot när tonerna börjar porla i bröstet… sedan brister fördämningen och en kristallisk kaskad av ”silverglitter” sprids över nejden. Jag tycker det är allra vackrast att lyssna till rödhaken kyliga morgnar och vindstilla skymning. Många är de kvällar då jag suttit i Intagskullen och åtnjutit rödhakesång och morkulledrag med ackompanjemang av taltrast och koltrast...

Denna höst har jag fått uppleva rödhakesång hela dagarna. Nere bland villorna i grannskapet har rödhaken sjungit under alla de ljusa timmarna. Men det har inte varit med samma styrka som vårsången. Sången nu är mera dämpad. Finstämd. Spädare. Inte alls framförd med samma explosivitet. Ibland har det faktiskt varit svårt att bestämma att det verkligen varit en rödhake som sjungit.
Den här lågmälda sången kallas för skuggsång. Jag har läst mig till att sången utförs av ungfåglar som övar upp sig. Det kan tänkas att de sjunger för sig själva.
Men det finns också en funktion med skuggsången, subsången eller vintersången som den också kallas. Den tros ha ett syfte att markera små revir för näringssök. Och den framförs då både av hanar och honor.

När jag höll på att såga buskar borta i ängen fick jag besök av en nyfiken rödhake. Han uppträdde ovanligt oblygt. Under tiden som jag sågade satt han där… la huvet på sned och tittade på mig och mitt bestyr.
Sedan började han ”prata”. Han liksom gnolade. Näbben var till synes stängd… dock kunde jag se hur fjädrarna på strupen rörde sig. Det var nästan som buktaleri. Han gnolade lite… titta på mig. Gnolade lite till… la huvet på sned… Precis som om han ville säga nåt…
Kanske hade han upptäckt att min aktivitet bland löv och buskar skrämde fram en del ätbart. Trötta flugor, tusenfotingar och spindlar. Och att han tackade för maten.
Eller kanske han rent av ville ha erkänsla för att han erbjöd sitt sällskap och sin sång…
Jag sa att det gjorde mig glad att ha honom som sällskap. Därpå bad honom att vänta tills jag hämtat kameran för att ta ett porträtt… Då neg han lite, knixade, flög ett stycke ifrån och lät höra en strof ur den lågmälda SuB-sången.
Poseringen utfördes och jag fick mina bilder...