Finsbusken – en ärtig ört

 

Det har gått ett par månader nu, men kanske lyssnade du på Naturmorgon i P1 på midsommardagen? Där kunde vi höra fältreportern Jonatan Martinsson tillsammans med Ingvar Claesson berätta om de stäppartade torrängarna på Knätte kullar. Förutom att Ingvar är en av mina vänner sedan länge har också orten Knätte kopplingar till mig. Dubbelkoppling alltså. Från slutet av 1970-talet och fram till hösten 1985 bodde jag där med min familj. Vi hyrde ett ställe i Nåtared. Det var under ”Gröna vågen”. Vi hade växthus med tomater, paprika och gurka, odlade morötter, vitkål, lök och en hel massa annat. Dessutom gjorde vi utflykter i nejden. Bland annat till naturreservatet Knätte kullar. Vi var också med när knätteborna ordnade slåtter i reservatet. Vi deltog i den traditionella skötseln vid flera tillfällen.
Ännu mera kopplingar har jag till Knätte. Min farfar arrenderade gården Stora Remma under en tid av fem år – 1920–1925. Två av mina fastrar föddes där. May 1921 och Anna-Lisa 1923. Och min far började skolan under de åren.

Men nu till saken!
I programmet från Knätte kullar berättades om torrängen som naturtyp och en del av dess karaktärsväxter presenterades. Till juvelen i kronan utnämndes drakblomman. På kullarna växer också sällsyntheter som trollsmultron, blodnäva, vildlin och krissla.
Gemensamt för dessa växter är att de är väl anpassade för långa perioder av torka. Liknande växtmiljöer finns i stäppområden i Östeuropa och Ryssland. Dessutom gynnas örterna av den kalkrika miljön som finns i hela Ätradalen och särskilt då på kullarna i Knätte. Det kalkrika gruset som kullarna mest består av transporterades hit med inlandsisen norrifrån, från den sedimenterade kalkberggrunden som Västgötabergen idag är en rest av. Där Halle- och Hunneberg, Billingen och Kinnekulle är kända exempel.

Vingvialen
Ännu en växt som nämndes i programmet och som har ett gott fäste i Ätradalen och på Knätte kullar är vingvialen (Lathyrus latifolius subsp. heterophyllius).
I programmet fick vi veta att trots att den är storvuxen och frodig så är den väldigt torktålig. Den har djupa rötter och när andra örter runtomkring lider i torka står vingvialen till synes nästan opåverkad.
Den trivs gott på de kalkrika torrbackarna. Vingvialen är ovanlig i andra delar av landet men i Ätradalen och på Falbygden är förekomsten god.

Fins-busken
Med stor glädje och viss stolthet kan jag här i ängarna i Skog också uppvisa ett par exemplar av vingvialen. Vialen här i Skog har sin alldeles egna och speciella historia. Den har aldrig benämnts med sitt vetenskapliga namn. Jag är säker på att ingen visste vad den hette. Däremot fick den ett lokalt namn. Av mina förfäder på gården kallades den alltid för ”Fins-busken”. Ibland också ”Fins trollbuske” eller bara ”trollbusken” rätt och slätt .
Bakgrunden till namnet var att det på orten fanns en så kallad ”klok gubbe”. Gubben hette Peter Fin. Peter Fin var soldat och Fin var hans soldatnamn. Han var född 1812 i Gällstad (död 1891). Han blev soldat 1833 och bodde i soldattorpet nummer 164 i Ruggebo i Tvärred.
Fin var begiven på alkoholhaltiga drycker och fick sannolikt av den anledningen avsked som soldat. Han flyttade då tillsammans med sin hustru Maria Christina Svensdotter (född i Tvärred 1806) till ett torp under gården Berg 1858. Vad jag erfarit hette platsen Vassbacken men fick i folkmun namnet Fina-löcka eller Fines. (Tvärreds kyrkoarkiv, husförhörslängder 1871–1876, sidan 106).
Det var under tiden på Fina-löcka som Peter Fin utvecklade sin verksamhet som ”klok gubbe”. Han sades vara synsk, kunde trolla och spå.

Kändis vida omkring
Fin var känd vida omkring och det finns mycket skrivet om honom och hans förmågor. I hembygdsföreningens bok ”Tvärred förr och nu” (1988) tillägnas Peter Fin hela femton sidor! Mycket av det som står boken är upptecknat av folklivsforskaren Carl-Martin Bergstrand (1899–1998).
I Tvärredsboken kan man i inledningen till kapitlet om Fin läsa följande: ”Under 1860- och 70-talen inföll hans storhetstid. Stora mängder folk strömmade till. De kom från västkusten, långt uppifrån Skaraborg och från västra delarna av Småland. Hans flesta kunder var från Sjuhäradsbygden. Dock sökte inte tvärredsborna honom annat än undantagsvis”.
Bland allt det han kunde stå till tjänst med var att avslöja tjuvar, bedragare och till och med mördare. Han botade både sjuka djur och människor. Han kunde leverera spådomar och förutsägelser och även reda i kärleksaffärer.

Degar och drycker
För att ge läkedom åt människor och kreatur tillredde Fin degar och drycker. Och det är här som trollbusken kommer in i sammanhanget. Min morfars farfar Sven Persson (1793–1864) och morfars far Clas Erik Svensson (1828–1885) bodde på Skog och var samtida med Peter Fin. Det är här som sägnen om trollbusken börjar.
Fin gick i markerna och samlade örter till sina dekokter. Bland de som han uppskattade var bland annat vialen. Vingvialen är en storvuxen ärtväxt. Den är iögonfallande på växtplatsen och det kan anas att den tillmättes särskild uppmärksamhet.
Jag har också förstått att vingvialens frukter, ärtorna, kan ligga i jorden länge innan de gror och växer upp till större omfång.
Lite av detta tror jag också spelat in när växten givits epitetet ”trollbuske”. Det förhöll sig så att den kunde dyka upp lite varsomhelst i den brukade jorden. Den upplöjda marken låg ett tag som vall. Plötsligt, som genom ett under, syntes vialen blomma mitt i åkern. Några år senare kunde den dyka upp någon annanstans. Eller på flera ställen. En sorts magi… rena trolleriet således.

Moget frö
När jag blev ägare till Skog föll det i minnet med trollbusken. Jag visste heller inte vad det var för en växt. En sommar upptäckte jag något som höjde sig över det omgivande på vallen. Det var trollbusken!
Den hade en fantastisk växtkraft. Just detta år hade en lång och fin sommar som varade ända in i sena hösten. Trots att ”busken” slogs av med slåttermaskinen växte den åter upp samma sommar och blommade. Året efter sparade vi den så att den fick moget frö. Jag samlade fröskidorna i en papperspåse. Påsen ställde jag i pannrummet. Senare under under hösten hörde jag hur det prasslade i påsen. Tänkte att nu har mössen kommit in. Men så var det inte. Det var fröskidorna som sprack upp och kastade ärtor med ett smattrande ljud mot påsens insida.
Det året tog jag vara på mycket av ärtorna. De såddes på flera platser ute i ängarna. Av dessa ärtor är det några få som gett nya ”buskar”. Den allra mest frodiga har jag i sydsluttningen cirka femtio meter från min farstutrappa. I år har den, trots torkan under försommaren, blommat ymnigt och satt moget frö.
Än lever Fins-busken här i Skog och än lever historien om soldaten och trollgubben från Ruggebo och Fina-löcka!