När vi slog gräset i Sorgedalen förra veckas fredag var väderprognosen hyfsat lovande. Den optimismen kom dock snabbt att dränkas. När gräset låg nyslaget och vi lämnat ängen för kvällsvilan visade prognosen regn så långt som gick att se.
På söndagen tömde jag 15 millimeter ur min regnmätare. Den vattenmättade marken klafsade ljudligt under fötterna och volymen på bäckens brus var rejält uppskruvad.
I min oro över det hela skulle kunna räddas tog jag mig tid till några allvarsamma samtal med högre makter enligt tidigare inövat mönster. Det inövade mönstret innebär att jag kontaktar min hädangångne morbror. Ber honom sammankalla sina syskon för att i gemensam sak besöka Gud fader på hans kontor. Väl därinne framlägga protest mot regnskurar över fädernetorvan i Skog under de närmsta dygnen.
Efter denna seans kunde anas en svag tendens till väderkantring. Prognosen för onsdagen var dock in i det sista: Regn. Detta gjorde att det upplevdes meningslöst att utföra behövlig hövändning. Hade protesten inte rönt bifall? Lite uppgivet konstaterade jag att ”nu får det bli som det vill”. Blir det regn så får vi köra alltsammans till skogen. (Alltså det är här det gamla uttrycket ”det går år skogen” är hämtat). Att kassera fint hö är, förutom ett arbetskrävande arbete också, ett bakslag för den högt ställda ambitionen att det alltid skall komma till nytta.
Onsdagskvällen mulnade. Det blev dystert mörkt ute. Det hade bevisligen regnat både i Vegby och i Hökerum under kvällen. Men här i Skog bara några få droppar! Droppar som sannolikt vände upp mot himlen i samma stund de nådde marken. Den fukt som fanns på torsdagsmorgonen var mindre påtaglig än de tidigare morgnarnas dagg.
Vid en titt i väder-appen hade symbolen ”gråvädersmoln” ersatts med litet moln med sol bakom och redan tidigt på dagen blev den uppgraderad till en fullt lysande solsymbol.
Vi började vända höet vid elvatiden. Värmen flödade. Vinden drog som en fön genom ängen och förde med sig det sista av dagg och gammalt surt regn. Strax efter tre lade vi upp strängar inför lastningen.
Mot alla odds antog detta till slut formen av ett vackert hölass som ”paraderade” ut ur ängen. Och Sorgedalen bytte skepnad till en plats full av lycka och glädje!
Denna torsdag blev, utan jämförelse, augusti månads finaste dag och i mitt perspektiv – en riktig solskenshistoria!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar