Bertil Gardell – Till minne

SAMMA DAG då Tvärreds hembygdsförening hade sitt årsmöte lämnade min lärare, inspiratör och vän Bertil Gardell jordelivet. Idag har jag deltagit i begravningsgudstjänsten i Tvärreds kyrka. 
Under Bertils sjukdomstid blev jag en gång hembjuden till honom. Han ville ge mig en spegel. En av många han gjort. Som gåvor till vänner. Själva ramen är hans skapelse. En mosaik, sammansatt av fyrahundramiljoner år gamla fossilstenar fallna ur den Gotländska kalkberggrunden.
Jag tänker mig att varje enskild sten som Bertil satt på plats, var för sig symboliserar en händelse. Ett minne. Och spegelglaset – den ograverade ytan finns där som mitt fria rum för återblickar. 
Med min spegel framför mig reflekterar jag över den tid som förrunnit. Från det första minnet av Bertil. Till det sista. Läste någonstans att ”skriva är att utforska sitt minne”. Och jag har nog inte upplevt det starkare än just i detta sammanhang. En flod av minnesbilder har projicerats för mitt inre. Samtidigt som jag arbetat med den här texten har jag fått mer och mer klart för mig vilken betydelse min lärare från sjätte klassen fick i mitt liv...

Läraren, inspiratören och vännen

I mitten av 1960-talet kom det nya lärare till Tvärreds skola. En av dessa blev min magister i sexan. Så småningom skulle han skapa mening och innehåll åt mina ungdomsår. Ja, för hela mitt liv. Han skulle också sätta bestående avtryck i hela bygden.
Bertil Gardell hade lämnat Gotland för att bli folkskollärare i Tvärred. När han började trampa mark i Tvärred var han fast besluten att vinna den nya hembygden åt sig och sin familj. Under sina otaliga exkursioner genomsökte han varenda vrå av socknen. Bekantade sig med naturen och kulturen. Med geografin, historien, föreningslivet. Och framförallt med folk som ville följa med på vägen och berätta. Allt utforskades och dokumenterades. Sannolikt genomkorsade Bertil Gardell vartenda hektar av Tvärred. Vissa områden besöktes många, många gånger. Bokeskogen är väl det bästa exemplet. Bokstavligt uttryckt – han vände på varenda sten.
 
UNDER SAMMA TID som Bertil kom till Tvärred var hembygdsrörelsen på frammarsch. Det dröjde inte länge förrän Bertil kom i kontakt med intresserade i bygden. På något sätt var det som om Tvärred bara väntade på att någon skulle komma in, stampa i farstun och blåsa liv i det som legat och pyrt. Bertil nöjde sig inte med att stå i farstun. Han gick ”all in” och han fick folket med sig ut. Med sin sanna glöd bidrog han till ett oskattbart kulturellt uppsving. Bertil blev både profet och visionär i sin nya hembygd. Samtidigt som han utforskade sin nya hembygd levandegjordes fädernebygden åt tvärredsborna själva.

HEMBYGDSFÖRENINGEN BILDADES 1964 och Raska-Minas stuga i Bokeskogen blev det första projektet som enade verksamheten. Efter Raska-Minas följde en lång rad projekt. Imponerande vart och ett på sitt sätt. Torpinventering med skyltning, hembygdsgården i Onsered, restaurering av Gärsbo kvarn, hembygdsboken ”Tvärred förr och nu”. Listan med projekt kan göras väldigt, väldigt lång. Mina föräldrar var mycket aktiva i föreningen. Framförallt min far som målade och tapetserade både i Raska-Minas och i hembydsgården. Han var också med i det lag som regelbundet arbetade med naturvård, museum och husreparationer. Både mor och far har skrivit texter i Tvärredsboken. De deltog också varje gång då hela Tvärreds skola var inbjuden till ”allaktivitetsdag” i Onsered.
Samtidigt med verksamheten i hembygdsföreningen hade Bertil flera egna projekt. Han rev de gamla kyrkstallarna, övre kvarnen i Gärsbo och ett hus i Vasared. Allt fraktades ner till Horsabacken vid Lillasjö i Alhammar där timret återuppstod i ny skepnad. En sommarstuga.
Dessutom användes somrarna till fornminnesinventeringar på andra orter i Sverige. Och så hade familjen huset på Gotland.
 
VI SOM GICK I SKOLAN under den här tiden fick per automatik stor inblick i allt som pågick i Bertils liv. Och vi fick höra mängder av historier. Och se massor av bilder. Under Bertils ledning gjorde vi många utflykter i närområdet. Vandrade i Bokeskogen och cyklade till Alhammar. På vägen fick vi delar av vår bygds historia. Bit för bit.
Bertil var en auktoritet på flera sätt och på många områden. Också tydlig med vad han tyckte. Med bestämda åsikter. Men om han någon gång haft fel var han noga med att tala om det på ett tydligt sätt. Han ingav respekt. Och möttes med respekt. Det var på den tiden som ungar hade respekt för sina lärare. Ibland kunde medlen upplevas som onödigt hårda för att skaffa den respekten. Och det hände mig en gång att jag fick uppleva en påföljd efter ohörsamhet.
 
TVÄRRED GJORDE SIG KÄNT för ett rikt föreningsliv. Fotoklubben Micro som bildats 1962 hamnade ganska snart under Bertils överinseende. Under den tiden tillkom många nya kameraägare i Tvärred och det fotograferades flitigt. Ur detta växte ”Tvärred i färg” – ett samarrangemang mellan fotoklubben och hembygdsföreningen. ”Tvärred i färg” blev en årlig resumé av händelser på orten i ord och bild med Bertil i huvudrollen. En roll som han spelade i många år. Och som han älskade. ”Tvärred i färg” blev hans favoritscen. Alla kunde bidra med bilder och historier från året som gått. Bertil for runt till socknens alla hörn. Lånade diabilder och lyssnade till berättelser. Berättelser som han sedan under en lång föredragskväll återberättade, blandade med sina egna upplevelser. Han letade upp och berättade för bygdens folk om sådant som de själva inte kände till. De lät sig roas, överraskas och lockades att berätta mer av sin historia.
Det var alltid spännande och roligt när mina egna bilder jag lånat ut dök upp på duken. En viktig bekräftelse på att jag fanns med i ett sammanhang. Under dessa kvällar fick vi vänta länge på kaffepausen. Och det blev ofta sent innan vi åkte hem.
Bertil kunde fånga sin publik och berättelserna väckte intresse och nyfikenhet.
 
ALLT DETTA SAMMANTAGET imponerade och inspirerade mig. Visa bilder och berätta. Där bilden var bärare och förstärkare. Att vara i fotolabbet. Framkalla och kopiera. Fotolabbet var inrymt i en liten skrubb i skolan. Tänk vilka magiska ögonblick som jag upplevde i den lilla skrubben. I det gulgröna mörkrumsljuset där bilderna växte fram. Det var Bertil som lärde mig grunderna. Han avsatte tid av lediga kvällar för att vi som ville lära skulle kunna komma vidare på egen hand. Och han såg till att det alltid fanns färsk framkallare och fixering i dunkarna. Vi tävlade i fotografi och jag blev flera gånger stolt klubbmästare. Vi hade utställningar och visade diabilder för varandra. Han uppmuntrade oss. Han gillade att se oss växa. En fantastisk tid. För mig har detta haft en enorm betydelse. Och för detta är jag så oändligt tacksam. Bertil var även intresserad av natur och fåglar. I slöjden byggde vi fågelholkar. Holkarna sattes sedan upp i skolans närhet och vi använde lektioner i naturlära för att kontrollera häckningsresultaten. Dessa intressen har sedan dess följt mig under hela mitt liv. Naturen, fåglarna, fotografiet och berättandet.

UNDER SKOLTIDEN och fotoklubbstiden skildrade Bertil sitt Gotland i ord och bild. Naturen, geologin, kulturen, historien. Massor av bilder. Och massor av kunskap. Det dröjde till mitten av 1970-talet innan jag fick se allt detta med egna ögon. Tillsammans med ett par av mina kompisar anträddes expeditionen till ön i östersjön. Vi cyklade. Vi tältade. Och bodde några nätter i Gardells hus i Lärbro. Från huset gjorde vi utflykter i närområdet. Till vår hjälp hade vi bland annat ett omsorgsfullt vikt blad av Bertils gotlandskarta med Lärbro i mitten. Fullskriven i marginalen med noteringar om sevärdheter i det lilla formatet. Ett orkidekärr. Ett säreget träd. En vacker strand.
Vi sökte upp de exotiska platserna. Alla de ställen som vi hört Bertil berätta om och visat bilder ifrån. Karlsöarna. Ireviken. Ullahau. Tingstäde träsk. Lummelunda. Hoburgen. Langhammars. Vi fick se tordmule och sillgrissla. Vi fick höra sommargylling och nattskärra. Vi hittade skogsliljorna. Den röda, den vita och den stora. Vi letade fossil under klinterna.
 
Allt stämde. Allt fanns i verkligheten.
Det var sant!
Och allt detta fick vi ta del av tack vare Bertil.
 
SLUTSCENEN:
Inledningsvis berättade jag om att jag blev bjuden hem till Bertil. Vid den tidpunkten hade sjukdomen tagit det mesta av talet. Vi satt vid köksbordet och pratade. Bertil hade svårt att få fram det han ville säga. Han var tvungen att noga planera varenda mening för att slippa förklara igen och igen. Ytterst krävande för den ivrige berättaren och med rädsla att lyssnaren inte skulle förstå. Men jag kände att min fantasi hjälpte både mig och honom att hitta rätt i samtalet.
Innan jag skulle åka hem gick vi ner i hobbyrummet. Jag skulle få gåvan. Spegeln.
Och så stod jag där tillsammans med läraren och inspiratören. Framför alla speglarna. Allt vi upplevt och all tid som svunnit tog plats i en liten skärva av ett blänkade glas. Och jag fick välja vilket jag ville.
När jag gjort mitt val och tackade, rann tårar över Bertils kinder. Det stockade sig i halsen. Han ville säga något men allt grumlades. Istället drog han med handen över min kind. Som välsignelse och ett yttersta tecken på vänskap.

Bild 1) Bertil Gardell visar bilder vid ”Tvärred i färg” 1976. Att arrangemanget fick heta Tvärred i färg bottnade ytterst i att det vid den tiden som det startade var ganska nytt med diafilm och bilder i färg.

Bild 2) ”Minnespegeln”