I tisdags var det vårdagjämningen. Tillsammans med en vän gjorde jag en fantastisk skidfärd på Komosse. Toppföhållanden. Ett par minusgrader. Skare. Knallsol. Och en enastående skymningstimma när solen försvann i väster. Mitt under eftermiddagen när vi befann oss närmast himlen hördes ljudliga trumpetanden rulla ut över landskapet. Två tranor kretsade på hög höjd över den snöhöljda mossen. Jubel eller larm tänkte jag. Eller bara ett sätt att låta höra att ”hallå, hallå – här är vi”.
Idag drev min rastlöshet mej ut på en tur ner till sundet. Sjön ligger fortfarande frusen. Bara lite öppet där vattnet strömmar som mest. Här samlas fler och fler fåglar i väntan på att kunna fortsätta norrut. Eller för att invänta islossning i hemmaviken. Ett sextiotal grågäss, storskrake, knipor och gräsänder. Samma arter som under hela vintern. Fast fler av varje sort.
På åkrarna vid Högagärde stod ortens tranpar. Nyanlända. Vilset spejande. Var finns maten? Det lär dröja ett tag innan de kan lägga sina två ägg i en hemtrevlig tuva på Ruggebo mosse. Men tranor är tuffa fåglar. Så det kommer säkert att ordna sig.
Dagarnas längd, det tilltagande ljuset, driver på flyttfåglarna. I synnerhet datumflyttarna. De som följer almanackan i första hand och inte vädret. Idag hade jag fyra bofinkar som gjorde sällskap med de övervintrande mesarna vid fröautomaten. Trevligt inslag och goda vårtecken. Men jag tror de kan få det kämpigt. Prognosmakarna siar om minusgrader nattetid så långt in i framtiden de vågar spå. Och det kan komma ännu lite mera snö...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar