Efter dagarna vid havet förra helgen tvingades jag gå i ide. Inte på grund av det vintriga vädret utan styrd av helt andra influenser. Fyra heldagar i horisontalläge, berg-och-dalbanefeber, nattliga svettningar, hosta och yrsel. Till detta lade jag själv en god portion självömkan som delats ut som smakprov till alla som jag kommit i kontakt med. I hopp om uppmuntran. Och uppmuntran har kommit. Exempel: Njut av återhämtningen även om den är ”flunsa-förpackad”. Gott så.
I går kväll lät jag ytterdörren stå öppen för att vädra ut ormlukt och instängdhet. Liggande i soffan med massajfilten över mig. Trots att ena hörselgången är täppt kunde jag tydligt höra koltrasten gnola bortifrån hagen. Det är just så som definitionen på vår gestaltas. Trastsång vid solnedgången. Inte med fullt drag... det skulle ju bli ytterligare en kall natt. Men lika väl trastsång från en näbb höjd mot en klar och rodnande kvällshimmel.
Trots mitt tillstånd har jag njutit en ”Ranelidare” varje dag vid middagshöjden. Femton minuter med ansiktet rakt mot solen. D-vitamin och solbränna. Båda ur samma förpackning. För hälsan och för fåfängan.
Sent denna dags eftermiddag kände jag mig en smula piggare. Frestade då med att gå en sväng upp mot skogen. I brynet hade vårsolen nyligen väckt liv ur en myrstack. Trots att stacken under hösten genomsökts av en hungrig gröngöling fanns där nu ett myller av myror. Vimmelkantiga av det plötsliga uppvaknandet. Och där till syntes de lika planlöst irrande som då jag själv stod upp ur min egen dvala.
Myrorna bedömde mitt intrång som alltför närgånget. Under fotoseansen fick jag insupa en rejäl dos av den ettriga myrsyran… Vårens första doft!
GLAD PÅSK!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar