Smältvår

De senaste veckorna har vintern gjort sig rejält påmind. Kylan har kopplat grepp om naturen. Snön har legat intakt över hela landskapet. Igår var jag tillsammans med en vän i Ölsremma och åkte en fantastisk 17 kilometerrunda igenom skogen och ute på Bohestramossen. Idag blev det en skogstur på hemmaplan. Från åkrarna i Skog, genom skogen till Jönsalyckan och därifrån över till Lycke. Där fick skidorna bäras en bit. Men på gamla landsvägen blev det fritt påsläpp ner mot Trumfmants Åhbro. Med en liten avstickare på åkrarna kring Väghult. Kändes som att det blivit lite bortglömt att åka skogstur på hemmaplan. Det var sånt jag ibland gjorde när jag var ung. Det måste bli ändring på det. Nästa gång det blir gott om snö ska den typen av åkning prioriteras. En del av upplevelsen är att se mängden spår av djur inne i skogen och ute på åkerlyckorna.
Det känns verkligen att våren är här nu. Solen är tidigt uppe och går ner senare och senare. Dagslängden tänjs ut. Efter en natt med neråt 15 minusgrader blev det rejäl dagsmeja framåt eftermiddagen. Det är så fantastiskt härligt med en sådana här smältvårs-dagar. Snön fryser på nätterna. Men solen på dagarna gör att den samtidigt både sjunker ihop och stiger till värders. Torkar bort.
I soliga lägen öppnas små grå öar i snöhavet. Det kikar det fram tuvor av fjolårsgräs. Sådana tuvor är efterlängtade tecken på förändring. Smältvår kallar jag det när snö och is försvinner med dagsmeja och plusgrader utan regn och rusk. Det porlar, droppar och frasar när snön ger vika i solvärmen.

Det vackra vädret har varit samtalsämnet för dagen. Inte bara i mänskliga möten eller på sociala medier. Hos fåglarna har det uppstått en formidabel spontanjubelkör där alla närvarande arter haft var sin stämma. Härutanför i linden satt en grönsiska som jag trodde fått tokspel. Helt i extas. Den sjöng ensam så intensivt så att det lät som det var minst en handfull fåglar. Därtill på listan domherre, grönfink, gröngöling, korp, nötskrika, skata och så klart alla mesarna. Vad vore en vårlig spontankör utan ett gäng filande talgoxar... ti-ti-tuu – oj-så-fiint...

Stämningsläget fick mig att tänka på historien om en historisk extremvinter:
Det var en vinter då det var så in i h-e kallt att när man pratade frös orden till is. När våren sedan kom så småpratade det i varenda buske... Då snackar vi kallt!

Efter skidturen belönade jag mig med en stor balja välsmakande Crescendo mörkrost och en ”Ranelidare” *) på trätrappan i Skog. Samtidigt passade jag på att NJUTA AV ATT FINNAS TILL!



*) Rarnelidare är ett begrepp som jag plötsligt hittade på. Det kommer sig av att jag för länge sedan lyssnade till en intervju med Björn Ranelid. Han berättade då att han fått svara på frågor om hur hans solbränna kommit till. Det hade väl framkastats att han i fåfänglighet lagt massor av tid i solarium för att få den där speciella nyansen på skinnet. Han förklarade då att det var inte märkligare än att han mitt på dagen lämnade sitt kontor. Satte sig utomhus på en stol i solskenet. En kvart om dagen när solen kikade fram. Alltså. En kvart med nunan mot solen varje gång solen visar sig. Det kallar jag numera för en ”Ranelidare”… dock inget man ”lider” av… utan snarare njuter...